Jag hade verkligen velat kunna uppskatta, eller till och med bara läsa Shannon Chakrabortys The adventures of Amina al-Sirafi ända till slutet, men tyvärr: jag stod till slut inte ut mer. Premissen var ju annars lovande: en gammal sjörövarkapten som lämnar pensionen för ett sista jobb, på 1200-talet, i den arabiska världen, med fantasyinslag.
Lovande, men också knepig: en historisk miljö som i sig själv får ses som ovan för (i alla fall den här) läsaren skall dessutom överlagras med faktisk magi. Det är inte en helt lätt sak; exakt hur bra det gått hann jag inte få svar på, för något annat kröp in och förstörde nöjet, något jag inte ser bådar gott för senare stycken när magin troligen skulle få mer utrymme.
Detta något är en historisk författares svåraste problem: gehör. Personer från 1200-talet tänkte och pratade på helt andra sätt än idag. Jag har ingen aning om hur en faktisk kvinnlig sjökapten från arabiska halvön under medeltiden egentligen skulle låta, men jag är rätt säker att det inte är som en vänsteraktivist på 2020-talet, som beklagar sig över bristande jämställdhet, rikas privilegier eller hur strejt någon är. Det är tydligen att författaren har åsikter, och hur förträffliga de än må vara så behöver en lektion i hur vissa män har problem i att lyda kvinnor låta som kom det från den tiden – inte från en kurs för mellanchefer.
Det finns ytterligare problem: handlingen och kapten Amina verkar lite smådumma och förlitar sig snarast på hastighet och effekter. Detta är dock inte så illa att det inte hade kunnat vägas upp av annat: miljöbeskrivningen verkar faktiskt utmärkt, speciellt Aden verkar faktiskt nå upp till det magiska plan som skulle behövas för att allt skulle fungera, och någon illustratör har slösat mycket kärlek på omslag och inlaga, men det räcker inte på långa vägar till för mig.
