När jag läst huvuddelen av Nassim Nicholas Talebs The black swan var jag övertygad om att han var en av dem som med en god grundidé och inläsning på studier som bekräftar hans världsbild (som bland annat innefattar idén om att man bara tar hänsyn till studier som bekräftar ens världsbild) gick till attack med eldkastare mot allt han ogillade: de flesta finansmän, gausskurvan, tron på att vi kan förutse framtiden, etc.
Den svarta svanen i titeln är inte egentligen motbeviset på en utsaga, utan det totalt oväntade som vänder uppochner på vad man tagit för givet (de svarta svanarna i Australien var egentligen inte svarta svanar i Talebs mening, eftersom det inte fanns något viktigt som byggde på en teori om en värld med bara vita svanar): hur sådana ter sig, varför vi inte ser den, och varför vi inte förstår att vi inte förstår.
Så långt var allt väl: han var lite väl självsäkert redo för attacker, hade en tendens att lägga in bitar fiktion som framstod som tämligen poänglösa (i synnerhet när man först läste dem), och gillade att sätta flashiga etiketter på sina teorier och koncept, men det kan man leva med. Sedan kom de mer tekniska kapitlen. Då framstod han helt plötsligt som någon som inte förstod vad det var han kritiserade: må vara att ekonomer inte begriper de statistiska verktyg de använder, eller var deras modeller skiter sig; låt vara att om man bara utgår från gausskurvan så kommer det skita sig för att man fortfarande bara är ett litet epsilon för vilket de stora talens lag inte gäller; låt vara att gausstatistik inte kan appliceras på enstaka böckers försäljningssiffror: inget av detta innebär att matematiken är att beskylla, att lilla epsilon inte kan växa upp och bli större än R, eller att kurvan över böckers försäljningssiffror i medel inte kommer bli gaussformad.
Lägg till det en del uttalanden som tydde på konstig förståelse för matematik, namndroppande, och avfärdande av saker för att de var obegripliga eller oviktiga (jag håller helt med om att alla som försöker föra upp diverse kvantresultat till den makroskopiska världen som metafysisk förklaring för det ena eller andra bör behandlas som charlataner, men bara för att statistiskt medelvärde faktiskt gäller gör det inte att osäkerhetsrelationen inte har ett rimligt namn). Boken var på väg till högen med intressant, men av mig avfärdad populärvetenskap.
Sedan kom jag till ett efterord, där Taleb tydligen fått råd om hur han skall presentera sitt budskap (han erkänner också detta själv). Mycket bättre: även om han själv inte gillar rigorositet kan han tydligen använda tillräckligt mycket för att inte förbrylla, han förklarar tydligare att det han gör är att avfärda traditionell statistik i vissa domäner, och han är tydligare med vad som kan göras (vilket intressant nog liknar säkerhetstänkandet för kärnkraftverk).
Sedan är han ändå en ganska ostrukturerad skribent (han ogillar redaktörer, men nog kunde han väl fått någon att läsa och påpeka att läsare inte gillar att få En Teori refererad innan En Teori presenterats?). Nå, jag vet inte om jag kommer följa alla hans råd, men jag skall nog se över mina placeringar och inte lämna mer än nödvändigt av dem i händerna på en profession som hittills visat sig helt oduglig på sitt jobb.
