Den tredje av John Websters bevarade pjäser, The devil’s lawcase, är en märklig pjäs: strikt talat en komedi, men det roliga i den kan ifrågasättas; handlingen tycks huvudsakligen ha satts samman för att få till ett ordentligt underligt rättsfall, som dessutom leder till en lika underlig rättslig prövning medelst svärd. I centrum står Romelio, en cynisk köpman som av pekuniära skäl försöker få sin syster Jolenta att gifta sig med Ercole istället för sin älskade Contarino.
Det hela slutar med duell, två till synes dödligt sårade kontrahenter, ett mordförsök, och diverse lögner om moderskap, skengraviditeter för att dölja verkliga, förklädnader, domare som konspirerar. Titelns rättsfall är en stämningar i faderskapsmål: Romelios mor Leonora vill få honom förklarad oäkta, huvudsakligen som hämnd för att han försökte mörda Contarino som även hon älskar. Synd bara att den påstådde egentlige fadern visar sig vara domare i målet.
Komedi, ja, och formellt så. Egentligen kan nog ingen finna slutet så värst roligt, för inga förtjänta tu får varandra, och de oförtjänta straffas knappast. En viss försonande gest tycks inte nog för att Romelio skall få klara sig på det sätt han gör, och även om Jolenta inte framstått som någon skär jungfru tycks det ändå märkligt att Contarino plötsligt skall finna sig nöjd med Leonora. Viss poesi och roliga passager väger inte upp för sådant.
