Jag är inte van vid att läsa antika verk som översatts i syfte att vecka debatt; den av Peter Singer redigerade utgåvan av Apuleius The golden ass är ett nog det enda exemplet. Det är heller inte vanligt att redaktören nämns före översättaren, här Ellen Finkelpearl, men de båda påståendena verkar gå hand i hand här. Singer ville ha en avkortad utgåva som mer fokuserade på huvudpersonen Lucius och hans öden i åsnegestalt, utan alla de inkluderade småberättelser som annars skulle fyllt boken med tre gånger så mycket text, så nu är vi där vi är.
Lucius är nämligen en ung romersk man som säker sig till Thessalien för att få se lite äkta magi. Han har tur och hamnar i ett hus där det finns en ung slavinna att ha sex med, och hon visar också hur hennes matmor förvandlar sig till en fågel med en magisk salva; när Lucius skall applicera densamma sker en förväxling och han blir istället förvandlad till åsna. Samma natt sker ett inbrott, och så börjar hans bedrövelser på riktigt: han får utstå diverse olika mästare, sätts som mjölnaråsna att gå runt och runt alla dagar, får böra bördor åt en sadistisk slavpojke och utstå en vinter utomhus tillsammans med en fattig trädgårdsmästare som inte har mycket mer skydd han.
Han hamnar också som underhållning hos en rik herre, och blir uthyrd till en rik dam med avancerade sexuella behov (Shakespeare har otvivelaktigt läst Apuleius). Till slut förbarmar sig Isis över honom och ser till att han kan återta en mans skepnad, och han tillbringar resten av sina dagar i hennes tjänst.
Att denna berättelse skulle vara ett inlägg i en antik djurskyddsdebatt är inte direkt sannolikt, även om det förekom diskussioner om exakt hur viktiga skillnaderna mellan människor och djur var, och Apuleius ganska tydligt skriver sig bland de som inte ser dem som väsentliga. Något påverkas väl en sådan bild av urvalet, men det är ändå svårt att inte se att vissa passager får en att undras över om även andra djur inte kan resonera, eller förtjänar den behandling de får. Eller, för den delen, om människor verkligen förtjänar att behandlas som de gör.
Jag är inte säker på om saxen inte gått lite väl hårt fram: vissa av de historier som försvunnit har förvisso inte mycket med åsnan Lucianos att göra, men kunde nog ha varit väl så relevanta i sig själva. Även efterordet trycker hårt på djurskyddsaspekterna, vilket inte är direkt vanligt vid utgivning av klassisk litteratur. Jag är inte lockad att just nu söka upp en mer fullständig översättning, men någon gång, kanske.
