Edmund Crispins The moving toyshop är en hybrid: den försöker gifta ihop den klassiska pusseldeckaren med den brittiska komiska romanen av den lättare skolan. Sådan görs inte alldeles enkelt, även om de finns de som lyckats. Här blir det särdeles svårt, då brottet inte är sådant som passar sig för sådan komedi, såsom stöld av nysilver eller cirkushästar, utan ett tämligen sjaskigt mord.
Man kan ju för all del vara underhållande, med tillräckligt smart dialog eller en berättare som håller stilen, men humorn här utgörs delvis av stoj och stök: en massa tokar i en bil som jagar en annan bil, två tokar som försöker få fatt på någon som står och repeterar Brahmskörer. Det stöter ganska hårt mot en historia som i grunden är allt annat än lustig, med ett mord på en gammal dam för att tillskansa sig ett arv, följt av nya mord för att sopa igen spåren.
Den centrala handlingen är annars denna: Richard Cadogan, i begynnande medelålderskris, anländer sent en natt i Oxford och bestämmer sig för att känna på dörren till en leksaksbutik han passerar, och när han finner den olåst smyger han in utan att riktigt själv förstå varför, varpå han finner en död kropp, slås medvetslös, vaknar i en skrubb, tar sig ut och till polisen. När de tar sig till platsen finner de på leksaksbutikens plats ett dagslivs, och absolut ingen kropp. Cadogan söker därför upp sin gamle studiekamrat Genvase Fen, professor i litteratur, och tillsammans nystar de upp ett mysterium där de stöter på gamla damer som älskar limerickar, brännvinsadvokater (eller i alla fall sherry-diton), doktorer med bandagerade huvuden, samt en obehaglig hyresvärd, som tydligen behöver utöka inkomsterna genom att verka som medium.
Det finns förvisso en del roande dialog, likaså några partier som är riktigt dråpliga, samtidigt som de mysterier som rullas upp faktiskt är välkonstruerade nog. Allt hänger inte heller på en enda stor gåta, utan en del tas allt eftersom. Trots att ingredienserna i sig är goda nog tycker jag resultatet inte riktigt går ihop: kanske beror det på att jag väntade mig en deckare med viss humor (något i stil med när Lord Peter Wimsey är som bäst), och den gått ner bättre om jag ställt in mig på humor med detektiva inslag.
