Det är möjligt (i mitt huvud åtminstone) att Dorothy Sayers skrev The nine taylors mest som ett sätt att vara en värre än Agatha Christie, med tanke på att lösningen visar sig innehålla element av två av dennas mer kända böcker. Fast troligt är det knappast: det är betydligt troligare att det mesta av inspirationen kommit från inläsning på växelringning (en sant engelsk sysselsättning, där en grupp klockor rings enligt bestämda mönster, som knappast är njutbar eller ens begriplig för den som inte är grundligt insatt i en stor mängd invecklade regler och som knappast praktiseras på andra paltser i världen).
Lord Peter Whimsey finner sig i vilket fall fast i en liten by i fenlandet i Östangeln, där man tänker genomföra en riktig långringning, men finner sig en man kort. Som den renässansman och allmänt hjälpsamme typ han är rycker han in efter påtryckningar av den vänlige men lite virrige pastorn. Några månader senare hittar man en grupp i en nygrävd grav som öppnas för att även maken skall begravas– vilket i sig inte vore konstigt, om det bara vore rätt kropp, den inte låg bara två fot under ytan, den inte saknade händer och ansiktet inte vore förstört. Whimsey kallas in, och därpå följer ett knepigt mysterium, med ett smaragdhalsband som stals för femton år sedan, ett chiffer, fransmän med minnesförlust, legala teknikaliteter och 200 pund uttagna och sedan insatta på banken igen. Whimsey får tillfälle att undra om han inte gör mer skada en nytta, Bunter får visa sig ovärderlig samt få ett ilsket utbrott, inspektör Parker får hjälpa till, och till slut löses det hela under en översvämning. Och hela tiden växelringning.
Det var andra gången jag läste (första på engelska), och även om jag mindes lösningen (som är minst sagt speciell) och lösningen på ett av de viktigare problemen så var det mesta av det övriga glömt. Detta var i vilket fall nog för att kunna uppskatta det hela, speciellt som jag hade fått en sak helt om bakfoten (troligen från någon helt annan bok). Bra var det fortfarande.
