Listan med olästa verk av Shakespeare blir allt kortare: nu kan jag stryka även The two noble kinsmen, ett samarbete med John Fletcher som länge tillskrevs enbart denne. Det hela bygger på Chaucers Riddares berättelse i Canterbury Tales, och berättar om de två unga kusinerna Arcite och Palamon, som är trogna vänner och begivna på valpiga ord om evig vänskap och rönnbärsfilosoferande. De tillfångatas i strid av Theseus, får syn på Hippolytas syster Emilia (det finns en del ekon av En midsommarnattsdröm), och blir båda blixtförälskade och bittra rivaler. Mycket av handlingen visar sedan på hur de försöker att samtidigt uppträda höviskt mot varandra medan de båda säger sig vilja se den andres hjärteblod. I en bihandling ser vi hur fångväktarens dotter, som förälskat sig i Palamon och befriat honom inser att han inte älskar henne och blir galen.
Eftersom pjäsen länge inte troddes vara av Shakespeare, och säkerligen inte är enbart av hans penna, så har den fått förhållandevis lite uppmärksamhet. Det är synd; Fletcher är inte en ovärdig kollaboratör, och även om den omedelbara förälskelse som driver handlingen tycks orimlig är den varken mer eller mindre konstig än den i Romeo och Julia. Fångväktarens dotter är en bra roll, och några av scenerna när Arcite och Palamon närmar sig avgörandet med vapen är fortfarande goda i sin tragikomik. Det finns förvisso en del motsägande partier, men inte värre än att de lätt kan passera om de inte pekas ut för en, och i det stora hela verkar handlingen robust.
Det är kanske inte Shakespeares allra främsta verk, men nog är den förtjänt av en betydligt mindre undanskymd plats än som hittills kommit den till dels.
