En roman som Thomas Manns Doktor Faustus finns det två sätt att närma sig: antingen utrustad med stora mängder belästhet, väpnad med kunskaper i teologi och musikteori, allierad med en utgivare som försett boken med horder av kommentarer och förklaringar, eller rakt på, naivt okunnig om mer än det allra mest elementära vad gäller Faust-myten och Tysklands nittonhundratalshistoria. Båda sätt kan säkerligen vara givande, och även om jag snarast tillämpat det senare.
Visst, den som inte kan sin musikhistoria och sin kompositionsteknik kommer finna långa stycken väl tekniska och bortom sin riktiga fattningsförmåga; den som inte har teologisk förståelse kommer finna andra utgöras av svårligen begriplig teori, och den som inte har huvuddragen i tysk 1900-talshistoria lär förvirras av de analogier, förkroppsliganden och debatter som förs. Till sådana krav bör även läsning av Goethe, kunskap om i alla fall två av Shakespeares verk och en viss allmän humanistisk skolning läggas om man vill få ut så mycket som möjligt av denna redogörelse för Adrian Leverkühns liv.
Till utförandet är det en levnadsteckning av en vän, påbörjad ungefär vid tiden då Nazitysklands militära lycka vände, och sedan framskridande under krigets fortsatta förlopp, vilket då och då tillåts bryta sig in i huvudhandlingen, när Leverkühns barndomsvän och beundrare Serenus Zeitblom känner sig nödgad att mer än annars ställa sig i läsarens blickfång. Verket är i lika grad en redogörelse för denne humanists temperament: olikt Leverkühns övermodiga, tillbakadragna konstnärsnatur är Zeitblom en humanist, gymnasielärare, ängslig på ett sätt som skulle kunna kallas borgerligt småskuret om det inte visat sig så välgrundat.
Som tidigare antytts är det fråga om en variation på Faust-temat, även om detta mestadels klingar i bakgrunden, och endast vid ett par tillfällen får träda fram närmast ohöljt. Adrian Leverkühn påbörjar sin levnad i en tysk mindre stad, påbörjar universitetsstudier i teologi men avbryter dem för att ägna sig åt den musik han tidigare visat en enorm intellektuell-teoretisk, om inte tekniskt-praktisk, fallenhet för. Hans hänfallelse åt Hin Håle sker till slut för att komma undan en intellektets fälla: den när ens fantasi, ens förmåga att se förnyelse, inte på långa vägar motsvarar ens teoretiska kunnande och ambitioner.
Den musik som skapas är dock bara ett spår i boken: lika vikt ges åt diverse estetiska, politiska, teologiska spekulationer, åt människor runt Leverkühn och Zeitblom som det först sent står klart vad de har för vikt i biografin. Även om man själv inte riktigt kan pussla ihop hur, så framgår det att det inte bara är fråga om en diskussion om villkoren för konstnärligt skapande i en kunskapsmiljö som fått syn på sig själv, utan även en lång vidräkning med den tyska kulturen: en kultur som kan frambringa nazismen och tillåta att dem får löpa amok genom Europa har klara problem, och om till och med en figur som Zeitblom hyser delade känslor när han ser allt elände, måste den vara fundamentalt osund.
Jag vet inte om jag förstått mer av en liten den av Doktor Faustus, vare sig det gäller de mer teoretiska resonemangen som förs direkt i den eller i den större diskussion som förs genom den, men det jag tror mig ha förstått är tillräckligt för att se att den nu kanske lika väl som då den skrevs är en bok som inte enkelt kan läggas åt sidan. Någon gång skall jag nog förse mig med utrustning och färdhjälp, och åter försöka mig på den.
