Först bör väl påpekas att titeln till Åke Perssons och Thomas Oldrups 101 historiska myter är rätt missvisande: det är inte 101 myter som gås igenom, alla är inte historiska, och någon tycks inte riktigt förtjäna epitetet »myt«. Om man bortser från dessa olycksfall i arbetet är det dock ungefär en sådan bok som kan förväntas av namnet: inte speciellt tung, sällan speciellt överraskande för någon som är mer intresserad av ämnet, och på det hela taget rätt oförarglig.
Om vi går igenom felen i titeln ett för ett får vi också en ganska god bild av innehållet. Först ut alltså 101: detta är väl lågt tilltaget. Det finns förvisso 101 uppslags som var och en skall motsvara en myt, men det händer tämligen ofta att mer än en myt avverkas, vilket gör att åtminstone denne avvikelse från sanningen lätt kan förlåtas.
Näst ut: historisk. Detta gäller förvisso majoriteten av myterna, men i några fall är det snarare litteraturvetenskap (hur Sherlock Holmes tilltalar Dr. Watson, Frankensteins monsters namn) eller geografi (kinesiska murens synlighet från månen). Vanligen är det dock saker som Einsteins betyg, jordens platthet under medeltiden, eller drottning Viktorias råd till unga damer om vad de skulle göra när deras makar krävde sitt; saker som man tämligen ofta kan träffa på i listor över myter, historiska eller ej, även om det ibland kommer även lite mer ovanliga myter: att Finska kriget skall ha varit Sveriges sista, eller att Colosseum fick sitt namn efter sin storlek.
Sist då: »myt«. Här är den rimliga betydelsen vad som i Mythbusters skulle kallas en bekräftad myt: något som bevisligen inte stämmer. Här sliras det lite på målet ibland, som när frågan om Karl XII förde kåldolmarna till Sverige (vilket det enligt vad som presenteras möjligen kan sägas vara någorlunda riktigt), eller att drinken Bloody Mary fått namn efter Elisabet I:s syster (inget presenteras som visar att den katolska drottningens öknamn inte kan ha funnits åtminstone flytande någonstans i bakhuvudet på den som gav drinken sitt namn), eller att Columbus upptäckte Amerika (att säga att han inte gjorde det bygger på rätt småaktigt ordvrängeri, inte på att han antingen kände till (eller borde känt till) stället redan innan, eller att inte kom dit).Någon gång blir det också lite märkligt, som när det skall visas att Jesus möjligen inte avrättades på ett korsformat kors, utan möjligen på ett T-format – vilket för en historiker knappast är det största problemet med den berättelsen.
På det hela taget är dock 101 historiska myter rätt trevlig läsning för den som är ute efter något lättsamt men ändå någorlunda vederhäftigt, även om man önskar att källor presenterats.
