Timon of Athens kan vara Shakespeares minst spelade verk (möjligen i konkurrens med något av historiespelen). Det har länge setts som oavslutat, experimentellt, kanske till och med kontaminerat genom samarbete med någon annan författare (horribla tanke). Det låter sig inte delas in i fem akter (vilket, oavsett att man numera vanligen nöjer sig med en paus, tydligen är viktigt), det är en tragedi (med termens ursprungliga mening), där huvudpersonen inte dör på scen, det finns en bihandling som helt plötsligt börjar och som visserligen interagerar med huvudhandlingen men vars relevans är svår att se, och det innehåller en lång scen där huvudpersonen gömmer sig i skogen och interagerar med en hel räcka personer, dock utan att det blir mycket av handling av det. Vissa delar av handlingen rinner ut i sanden. Dessutom är den kort. Och enda anledningen till att pjäsen bevarats och vi ens vet att den skrivits tycks vara att det var något problem när Troilus och Cresseida skulle tryckas i Första folianten, så att Timon fick bli inhoppare.
John Jowett, redaktör för Oxfordutgåvan, erkänner många av dessa problem (i synnerhet det där med samarbete med en annan författare, identifierad som Thomas Middleton baserat på diverse statistisk textanalys, även om han kanske inte riktigt ser det som ett problem). Problemet med längden tycks han nästan själv vilja åtgärda, medelst ett förord av ovanlig längd, längre än till och med andra i serien: i denna volym är den kritiska apparaten av samma omfång som själva texten. Däremot tycks han inte anse att det gör Timon till en misslyckad pjäs: det finns vissa partier som förvisso med fördel kan strykas, och annat som kanske skulle behöva förankras bättre, men han tycks mena att det är en högst spelbar pjäs, som dessutom kan ta publiken med överraskning då den är mindre känd än mycket annat av Shakespeares hand.
Själva handlingen är snabbt sammanfattad: Timon tycks leva för att visa upp sin generositet, ger flådiga fester och skänker bort dyra gåvor. En dag tar pengarna slut, och han försöker hålla sig flytande genom att låna av sina »vänner«, som dock vägrar, varför han till slut flyr ut i skogen för att leva enstöringsliv. Samtidigt förvisas Alkibiades från staden då han alltför ivrigt försvarat en soldat mot en anklagelse för dråp. Timon, som nu hatar mänskligheten och rikedomen, hittar guld, och ger bort till diverse folks om av olika anledningar söker upp honom, innan han dör, varefter Alkibiades försonas med Atens styresmän och allt är över.
Det ges en del möjligheter till härligt bittra tirader, och det förekommer en cynisk filosof som kommer med ovälkommet insiktsfulla kommentarer, men oavsett detta är det svårt att bortse från att pjäsen tycks oavslutad: bud skickas till personer men man får aldrig höra något om svaret, avslutningen är oväntat klumpig, hatet mot mänskligheten som Timon uppvisar leds aldrig över i ens partiell försoning som i Kung Lear. Men, alla aber till trots: det är trots allt Shakespeare, och även om Middleton tycks vara en andraplansfigur så var han dock en del av den engelska teaterns gyllene ålder, och skriver flyhänt han också. Kanske inte det bästa av Shakespeare, men om det här är hans sämsta så har han mycket lite anledning att skämmas.
