Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Tore Janson’

En av de nominerade till Augustpriset 2013 var Tore Janson för Germanerna: myten, historien, språken. Inget klander för detta; det är en välskriven, balanserad och intressant bok om ett ämne som mår väl av att vädras.

Låt oss börja med att beskriva vad boken egentligen handlar om: i huvudsak folk som själva inte skulle använt ordet »germaner« om sig själva. Detta var nämligen en slags slaskbegrepp, använt av romarna för att skilja ut folk som levde på östra sidan Rhen men som de inte ville kalla skyter (en bra jämförelse Janson gör är att likna den vid senare europeiska kolonisatörers benämning »indianer« för alla amerikanska urinnevånare). Boken handlar förvisso också något lite grann om folk som var alltför ivirga att kalla sig detsamma, men bara som en motivering till varför ämnet är relevant.

Därmed inte sagt att beteckningen är oanvändbar: Germanerna hade tydligen vissa gemensamma kulturella drag, speciellt ett språk som var förvånansvärt enhetligt. Men när århundradena gick och personer som härstammade från det område romarna kallade Germania liber tog makten i olika delar av det allt rangligare imperiet så gjorde de det under andra namn, och utan vetskap om att de borde ses som speciellt besläktade med de folk som gjorde detsamma på andra sidan bergen.

Historien om hur man åter började koppla ihop dem är mycket senare, men boken inleds faktiskt med den: hur man i det allt mer fragmenterade tysk-romerska riket var i desperat behov av en enande historisk berättelse, och hur Tacitus Germania just då dök upp och förklarade att franker, tyskar och andra en gång var desamma. Med tiden utvecklades därur idén att vad en gång möjligen hade varit lite sant borde bli mycket sant igen (gärna under ledning av de som bodde kvar i området).

Janson förfaller dock aldrig till den nästan lika farliga idén att bara för att ett tankekomplex utvecklats till en ideologi som förtjänar att kallas ond så är komplexet därmed heltigenom felaktigt. De föreställningar som sedermera blev en viktig komponent i nordeuropeisk raslära må ha varit miss- eller övertolkade, men inte alltigenom ogiltiga. Germanerna hade troligen lite mer gemensamt än bara språket, även om det är mycket svårt att få fram annat än fragment eller allmänna idéer: även om man är medveten om att språk, efterlämningar och etnicitet inte är samma sak så kan man ändå se överlapp och försöka bilda sig uppfattningar om vilka gudar de trodde på, om det går att säga något om rättsuppfattningen (troligen inte helt: alla nedtecknade lagar är bevisligen påverkade av romersk rätt).

Bra läsning är det likväl, och om en del av historien som det kan vara bra att ha en god uppfattning om, så att man inte leds av diverse myter, oavsett hur vetenskapliga de en gång ansetts.

Read Full Post »

I världen finns idag sisådär 7000 språk. Det är i alla fall den siffra Tore Janson anger i Språkens historia. Rimligen har det funnits ungefär lika många de senaste 10000 åren, även om de kanske blivit något färre med tiden. Samtidigt är idag ett antal språk betydligt större än vad det största språket var då; även relativt små språk idag skulle för 10000 år sedan varit jättelika. Denna utveckling – språkens yttre snarare än deras inre historia – är bokens huvudtema.

Det är många språk som får passera läsaren: fornegyptiska, kinesiska, grekiska, latin, germanska, engelska, arabiska, italienska. För det mesta är det rätt välbekanta saker, men ibland dyker mer spännande detaljer upp. Den grundläggande teorin är att språk växer sig starka om det finns en stark centralmakt, vilken underlättar kontakter mellan landsändar, inrättar skriftliga standarder och ger undervisning. Det finns undantag: främst kanske grekiskan, som samordnades från flera dialekter trots politisk splittring, och som sedan behöll en stark ställning trots erövring av främmande makt; dess motsats är då latinet, som spreds under en stark stat men sedan splittrades när denna gick under, trots att det även hade en stark ställning via religionen. Språk kan även gå under genom att talarna övergår till ett helt annat modersmål, vilket även det belyses. Sådan utveckling belyses mångsidigt och väl, och här ligger också bokens styrka.

Dess främsta svaghet är att Janson för att kunna skriva en språkens historia i rimlighetens namn måste ge sig in på att definiera vad språk är; ett nog så knepigt område, och som han försöker lösa med ett alexanderhugg: ett språk är ett språk om talarna anser det vara det. Tyvärr blir resultatet, som så ofta när man försöker tillämpa enkla regler på komplicerade förhållanden, långt från hellyckat. Principen leder förvisso till att de nordiska språken kan fortsätta ses som olika språk, och att klassiskt latin och vulgärlatin inte separeras, men också att den forngermanska som nedtecknats med äldre futhark då inte vara ett eget språk eftersom vi inte vet vad talarna kallade det, och att Dante, eftersom han inte kallade sitt språk italienska, skrev en form av latin.

Språkens historia innehåller en hel del om hur olika språk utvecklats och kommit att få hegemoni i olika delar av världen.  Jag kan inte säga att jag fann mycket nytt i den, men den lär säkert göra andra läsare nöjdare.

Read Full Post »

Det är märkligt att ett språk som ingen haft som modersmål på över tusen år fortfarande kan höra till de absolut viktigaste tungomålen i världen. Latinet ställer fortfarande upp och lånar ut ord, utan att någonsin kräva dem tillbaka, historiker intresserade av Europa före sjuttonhundratalet måste fortfarande studera det, och latinska författare översätts ständigt. Latinets grammatik tjänar dessutom som mall för de flesta europeiska språk – och som de flesta mallar är även denna något av en prokrustesbädd (jämför till exempel Churchill-apokryfen »this is the sort of English up with which I will not put«, angående »förbudet« mot att att låta preposition avsluta en mening).

Nå, latin är således ett språk som kan studeras även av andra anledningar än dess ansenliga ålder eller att man har en Caligula flåsande i nacken, varför Tore Janson skrivit Latin: Kulturen, historien, språket, ämnad att kunna bibringa läsande allmänhet elementa dels i grammatik och ordförråd, dels i realia. Tyvärr är den rätt så tunn, och det hela blir därför rätt så ytligt – något som förvärras av att tilltalet är på nivå mellanstadieklass, och egentligen bara passar den direkt okunnige. För den som redan känner ämnet är enda ljuspunkten att det är befriande med någon som vågar påpeka hur vedervärdiga en del av de där gamla romarna var, i sin konservatism eller orimliga ståndaktighet. Annars är avsnitten om romersk historia närmast barnsliga och bör egentligen undvikas, något som dock kan vara svårt då även mer lingvistiska påpekanden finns insprängda. Någon gång blir det också direkt fel, som när texten ger intryck av att Caesars sista ord skall ha varit Shakespeare-uppfinningen »Et tu, Brute« (de mer samtida källor som påstår att han sade någåt är eniga om att det i så fall var på grekiska).

Liknande fel finns även när det blir dags för det post-romerska latinet, som när läsaren leds att tro att rimmad vers skall ha varit någon medeltida latinskspråkig skalds uppfinning, när det i själva verket är ett arabiskt påhitt. Annars är det här bokens mer intressanta halva, eftersom Janson nu slipper ägna sig så mycket åt storpolitiken som han inte kan hantera (å andra sidan tycks han ha svårt med helheten – han lovar vid en tidpunkt att han senare i boken skall berätta »en hel del« om sådana svenska latinskribenter som Petrus de Dacia, Oxenstierna, Swedenborg och Linné, men det är bara de två senare som man får se igen, och då knappast så fylligt som antyddes). Stycket om hur de bevarade manuskripten med antika texter minutiöst har granskats för att rensas på kopisternas misstag är faktiskt riktigt intressant, och nog finns det en del annat hyfsat material. Problemet är bara återigen att det blir för ytligt.

Nej, för att det här skulle vara en vettig bok för den som redan känner sig hyggligt bildad hade den behövts dels renodlas, dels utökas: med mer om enskilda brukare, mer detaljer överlag och mindre historieberättande hade det kunnat bli en riktigt bra bok. Som nu är den för lättviktig och med ett för barnsligt tilltal, som dessutom försöker göra läsaren medskyldig genom ett ständigt juande.

Read Full Post »