Det finns stora mängder romersk poesi bevarad, men knappt någon skönlitteratur: möjligen kan man hänföra viss historieskrivning dit, men annars är det enda som bevarats i någorlunda läsbar form Apuleius berättelse om den gyllene åsnan och Petronius Satyricon. Sagde Petronius har ofta identifierats med kejsar Neros smakdomare och kallas därför ofta Petronius Arbiter, även om det förnamn som ges på manuskripten inte stämmer med dennes.
Av Satyricon finns dock bara fragment, och även om dessa kan vara nog så extensiva är det främst det parti som kallas Trimalchios middag (alternativt Trimalchios gästabud) som uppmärksammas, och ges ofta ut separat. Denne Trimalchio utmålas som en slav som skapat sig en grotesk förmögenhet, och vars fester uppvisar den blandning av slösaktighet och dålig smak som nyrika i alla tider beskyllts för. Den romerska matkonsten har väl aldrig varit känd för subtilitet (se Lukullus), men Trimalchio verkar ha bestämt sig för att gå utan på allt, och de mest osannolika rätter serveras till underhållning av det mest bullersamma slag.
Satir är i allmänhet inte immunt mot åldrande, men Trimalchios skrytsamhet och hans framhållna obildning (det är nästan så man undrar om det inte är han som driver med bördsstolta bildade i sin skildring av det trojanska kroget) går fortfarande igenom, samtidigt som man även skymtar hur det verkligen borde ha gått till vid ett romerskt gästabud. Trimalchios middag får en kanske inte att kikna av skratt, men intressant är det onekligen.
