Puccini tog under skrivandet av Turandot, och därav har Göteborgsoperan på något sätt slutit sig till att publiken vill se en herre i vildvuxet, grått hår och gammeldags underställ stappla omkring på scenen bland kinesiska prinsessor, tartarprinsar, slavinnor och mandariner. Meningen är väl att denne narr – ordet taget i sin mest negativa mening, ty detta är inte en narr likt Shakespeares eller ens de tre ministrar Ping, Pang och Pong som också uppträder och stundom lättar atmosfären något – skall tillföra »en extra dimension« eller liknande nonsens, vilket för den oförstående framstår som ungefär lika nödvändigt som diverse strängteoretikers försök att införa ett halvdussin sådana. De har i alla fall mod nog att ta i lite.
Nåväl, om man bortser från detta så tycks uppsättningen trevlig; min tidigare operaerfarenhet är något begränsad, liksom min italienska, så jag är långt ifrån rätt person att fråga om koloraturarior och liknande, men jag kan i alla fall säga att det parti jag tidigare hade någon djupare bekantskap med (»Nessum dorma«, ›Ingen sover‹, under vilken prins Calaf uttalar sin förvissning att Pekings innevånare inte skall finna hans namn innan solnedgången och att han därför skall vinna prinsessan Turandots hand) var synnerligen väl utfört, att slavinnan Liùs hjälplöshet var påtaglig – att hon spelas av Charlotta Larsson och därför är huvudet kortare än den av Mats Almgren spelade avsatte tartarkungen Timur (jag såg ingen hälta) som hon oftast uppträder i par med, hjälper starkt – och herrar Ping, Pang och Pong bidrog till en början med såväl mänsklighet som komisk lättnad för att sedan snabbt svänga om till grymhet när det gäller deras egna liv, vilket gjorde större intryck än de mest skickliga, högre sångpartier. Lite roligt är det också att skarprättaren heter Pu-Tin-Pao – törs man gissa att Turandot inte är helt populär i det stora landet i öst?
Om handlingen skall inte sägas för mycket med dess blandning av saga (likt en grymmare Portia kommer Turandot bara gifta sig med dem som gissar rätt på hennes gåtor, men resten tar hon livet av – och Turandots far ogillar hela arrangemanget men kan inget göra) och uppodlad dumhet. Frågan är dock vilket av kvinnoporträtten som lämnar surast bismak: det av Liù, som för att visa prins Calaf att hon älskar honom meddelar att hon känner hans namn, och sedan utstår tortyr till dess att hon inte står ut längre och tar sitt liv, eller det av Turandot, som tydligen blivit manshaterska då en anmoder våldtogs och dödades av tartarer, men som tinar upp när Calaf tvingat till sig en kyss och börjar älska honom (hon påstår att hon gjort det sedan hon först såg honom, men huvuddelen av handlingen är hon så upphöjt iskall och otillgänglig att det i så fall inte syns). Calaf hänsynslösa dyrkande av henne skall vi heller inte tala om.
Nåväl, nästan allt detta är som sagt på italienska, så därför måste man som besökare inte bekymra sig om det om man inte så vill. Som musikupplevelse är det trots allt stort.
