Ulf Lundells Jack är en av de där böckerna som sägs spegla sin tid alldeles särdeles: det tidiga 70-talets kvarvarande rus efter ungdomsrevolten, den tilltagande baksmällan. Längtan till landet. Allt högre rop på kvinnlig frigörelse. Och i centrum denne Jack, en vad det verkar endast lätt maskerad Lundell. Han festar lite för hårt, till en början mest på alkohol och braj, försöker hitta kvinnor, pengar och jobb, men har svårt med allt.
Han är knappast något rötägg, men är oförmögen att stå ut med rutin. Morgondagen ordnar sig väl på något sätt, även om de pengar som finns läggs på alkohol. Hade det inte varit för en viss intelligens och språklig virtuositet så hade femhundra sidor i hans skalle knappast kunnat uthärdas. Det är en sorgsen roman, inte på grund av att den skildrar en tid i världen som gått förlorad, utan en tid i livet: I slutet är Jack på väg att slå igenom som författare och musiker, men de vänner han hade i början är nästan förlorade: någon först till droger och sedan döden, någon har hittat nya vänner, någon har bara glidit från honom. Förhållandena har alla sakta lösts upp: inget har katastrofalt misslyckats, men inget har varat någon längre tid heller.
Handling finns således knappast, mer än för dagen: jakt på brass på Gotland, en supafton i Stockholm, en kräftskiva i upplösningens tecken: nästan alla för fulla, någon för arg, någon för kåt, någon för sjuk, och väldigt få nöjda. Så var det då, så är det delvis idag.
