Själva frågan är egentligen lite gammaldags – historiker av idag undviker helst moraliska ställningstaganden – men den tycks svår att riktigt kringgå: oavsett hur sentida påståendet är, finns det någon rimlighet i påståendet att ur estnisk synpunkt så var åren under svensk överhöghet att betrakta som den gamla goda tiden? Viss försiktighet bör naturligtvis anläggas från början: när Estland och Lettland för första gången blev självständiga under mellankrigstiden fanns var ryssar och tyskar i princip omöjliga, och danskarnas historiska närvaro för liten, vilket lämnade svenskarna. Likväl är detta frågan som Kari och Ülle Tarkianen inleder sin Provinsen bortom havet med, placerar i bakhuvudet på läsaren inför genomgången av 150 års välde.
Skall historien skisseras kan den väl få börja med den tyska ordensstatens kollaps under 1500-talet, delvis som följd av protestantismens intåg. Konvulsionerna gjorde att borgarna i Reval försökte hitta sätt att bevara sina gamla privilegier, och Erik XIV såg möjligheter. Under den följande tiden utökades väldet successivt till att så småningom omfatta vad som idag är Estland och norra Lettland, då uppdelat på Estland och Livland. Svenska kungar var generellt intresserade i att knyta området starkare till Sverige, lokala makter, inklusive svenska adelsmän med förläningar, ville att gamla regler skulle fortsätta gälla. Först vid 1600-talets slut verkade kronan få övermakten, men så bröt stora nordiska kriget ut och allt hamnade i ryssens händer.
Den stora moraliska frågan är livegenskapen. Från svenska överhetens synvinkel var den moraliskt oförsvarlig, en pinsamhet och en potentiell källa till oroligheter. I alla fall dess värsta avarter borde brytas, och även om landborna inte nödvändigtvis borde bli helt fria borde deras ställning tydligt regleras i lag och denna lag uttolkas av domare och tjänstemän, inte den lokala godsherren. Författarna menar därvid att det totala avskaffande som vissa velat se som målet för i synnerhet Karl IX:s politik inte riktigt stämmer med sanningen, samtidigt som en hel del av det värsta förtrycket uppstod under svenskåren, främst som ett resultat av ekonomiska konjunkturer där gott tillgång på arbetskraft och stor europeisk efterfrågan på spannmål ledde till hårdare villkor.
Försöken att begränsa livegenskapen är likafullt det ena argumentet för svensktiden som den minst dåliga tiden baseras på; det andra är den lutherska ideologin om den personliga tron och dess konsekvens att även den stora massan borde få undervisning, vilket ledde till att det estniska språket stärktes genom översättning av religiös litteratur och pedagogiska ansträngningar, inklusive grundandet av universitetet i Dorpat. Egentligen ganska svagt för 150 års historia: likväl säger det en del om vad som kom före och efter att det ansetts nog.
Förutom dessa ämnen skildras också andra aspekter av det svenska Estland: universitetsliv, konstproduktion, handel och inre politik. Det är en kompakt skildring, och det enda jag egentligen önskar efter läsningen är att liknande översikter även kunde skrivas över de andra delar av stormaktsväldet var styrelse främst modellerades på den baltiska erfarenheten: Ingermanland, de nordtyska besittningarna och möjligen även Livland (boken tycks ibland vela lite på om den skall täcka dessa; om inte ägnas Reval och Dorpat långt mer uppmärksamhet än Riga).
