För nöjes skull

Det sägs att verkligt stora berättelser bjuder på en uppsjö av sätt att tolka dem; oberoende av vem, var eller när de läses kommer läsaren kunna knyta an till något i dem. I så fall har Umberto Ecos Rosens namn onekligen goda förutsättningar för att stå pall för tidens ryck. Historien är på ytan tämligen lätt att återge: någon gång på 1320-talet kommer två munkar, William av Baskerville, en åldrig franciskanerbroder, och novisen Adso av Melk, till ett italienskt kloster, känt för sitt enorma bibliotek. Den forne inkvisitorn Villhelm får av abboten i uppdrag att utreda ett dödsfall, men snart dör fler och fler av munkarna. Samtidigt är två beskickningar på väg mot klostret, som skall bli skådeplats för en förpostfäktning mellan företrädare för påven i Avignon och den tysk-romerske kejsarens legater. På ytan är det således en till högmedeltiden förlagd klassisk pusseldeckare, men som verket är fyllt med filosofiska utläggningar om än det ena, än det andra, kan man även läsa boken som en varning för blind fanatism, en betraktelse över huruvida kunskap bör släpas fri eller förbehållas de som skolats att nyttja den, som ett försök att förklara skrattets kraft, eller en introduktion till semiotiken.

Den som inte är beredd att läsa långa utläggningar över olika ämnen bör inte bemödiga sig att öppna boken; den är knappast ännu en bagatell i genren historiska romaner eller ens ett rent försök att i klostermiljö försöka sga något om vår egen tid. Ofta kommer därför även långa stycken där någon viss medeltida företeelse beskrivs i närmast plågsam detalj. Samtidigt är bilden av medeltiden knappast helt riktigt: det bibliotek som klostret förfogar över och som handlingen kretsar kring sägs förvisso vara kristenhetens största, med böcker som skulle gjort greven av Fortsas grön av avund, men det marginalen till tvåan är så enorm att det blir löjligt. Samtidigt förekommer i en av skurkrollerna en fanatisk inkvisitor, som inte nöjer sig med att jaga kättare utan även är före sin tid och bränner häxor på bål – ett barbari som inkvisitionen inte skulle bli inblandad i  förrän ett helt sekel senare.

Nåväl, hur är då läsvärdet? Högt, för den som kan acceptera eller välkomna det hårda tuggmotståndet. Mordgåtan är kompetent hanterad, det filosofiska materialet är tankeväckande, även om det ibland förefaller som Eco slår knut på sig själv för att kunna få sina hjältar att hysa »moderna« åsikter om till exempel kvinnans roll i samhället, även om William troligen är långt mindre anakronistisk än man kan tro. Om man är det minsta intresserad av att sätta sig  in i annorlunda sätt att tänka bör man definitivt ge Rosens namn ett försök.

Read Full Post »