Ett uppenbart grepp för denna recension av Magnus Västerbros Vålnadernas historia vore att ta fasta på hur historier verkar ha lika svårt att stanna i sin grav som spökena själva. Historien i fråga har nämligen ett grepp som bör beskrivas som idéhistoriskt och skeptiskt, snarare än likaledeles tänkbara anekdotiska, antropologiska, arkeologiska eller religiösa grepp. Således: även om det bjuds på en och annan historia om spöken, så är Västerbro mer intresserad av dels den mer teoretiska sidan av spökbegreppet (exempel: hur skilde sig protestanternas syn på spöken från de romersk-katolskas?), dels i hög grad av alla de som inte trott på dem, av olika skäl.
Grovt talat kan vi tänka oss ett fält med tre poler: dels en religiöst dogmatisk, dels en genom alla tider befintlig tro på vålnader, dels en allmänt skeptisk syn på det hela. De två senare tänker sig Västerbro som mer eller mindre stabila. Fler eller färre personer kan vid en viss tid tro eller tvivla, men båda grupper tycks alltid ha funnits (teorier om förtrollade världar och liknande anser han som en sorts i alla tider existerande mallighet över samtidens stora förstånd). Mer varierad har den religiösa inställningen varit: ibland har tro på andar räknats till vidskepelse och djävulskap, utifrån idén att då själen lämnar kroppen vid döden möter den direkt sitt öde och sållas till fåren eller getterna, ibland har den setts som ett bevis på just själens existens och därmed i förlängningen även Guds (boken ägnar sig i huvudsak åt västeuropeisk och nordamerikansk, således även mestadels kristen, historia). Före och efter kristendomens dominans har naturligtvis andra inställningar florerat, som det grå skuggland de grekiska döda tänktes hamna, eller spiritismens allmänt småtrevliga vardagstillvaro (dock en tydligen ganska långtråkig sådan; hur skall man annars förklara det enorma tillmötesgående som diverse berömda personer visat medier?)
Västerbro är själv uttalats skeptisk, men lyckas ändå hålla inne den sorts lite överlägsna självgodhet som ibland kan anas bland liksinta. Fokuset på det intellektuella gör att vissa aspekter behandlas rätt så knapphändigt: detta är inte boken för den som vill veta allt om pålade kroppar sänkta i kärr, poltergeistar, hemsökta hus eller vita damer (sådant förekommer, men närmast som exempel). Vill man däremot ha en förståelse för synen på själen, spiritismens framväxt, när vålnaderna dök upp under medeltiden, och, framför allt, diverse skeptiker, så finns det mycket att läsa. Minus i kanten för att alla parentestecken tycks ätits upp i trycket (när man väl inser detta blir vissa meningar plötsligt mycket mer begripliga), annars är det en läsvärd bok.
