Vad tusan håller de på med där nere i Tuborgland? Kastar ut folk som gifter sig med utlänningar, bråkar om muslimer, ritar dåliga karikatyrteckningar och är allmänt ogemytliga. Inte alls vad man väntar sig om ett litet snällt nordeuropeiskt land som annars mest förknippas med öl, torra smörgåsar, fläskfarmar och vindsnurror. Istället för, jag vet inte, tillverkande av roliga plastblock som kan sättas samman och vänliga fotbollsfans gör man sig kända som ritare av taffliga hånbilder av Muhammed och en statsminister som vägrar prata med diplomater. Inte OK. Men, skulle detsamma kunna hända här i Sverige? Förvisso är det ingen som riktigt vill ta i Sverigedemokraterna än och göra dem rumsrena, men tendenserna finns där, med förslag om språktest och medborgarkontrakt och annan eftergiftspolitik.
Sådan undran drev i vilket fall Lena Sundström att bosätta i Köpenhamn ett år för att se vad som pågår i Danmark i allmänhet och kring Dansk folkeparti i synnerhet, för att sedan kunna skriva Världens lyckligaste folk: hur kan ett helt land förvandlas så att man istället för smått alkoholiserade goa gubbar istället ser framför sig fradgande xenofober, och detta på bara lite mer än ett decennium? Och är det verkligen så illa? Och fungerar egentligen denna kravpolitik överhuvudtaget som den framställdes?
Det är ett ordentligt fotarbete som gjorts, skall glatt erkännas: reportage från »Danska för invandrare« och danskhetstester varvas med intervjuer, små kåserier som mer handlar om Danmark i allmänhet, besök på flyktingförläggning och en snabbkurs i Dansk folkepartis historia och hur övriga partiers obeslutsamhet och virrighet, samt den totala bristen på skamkänslor hos i synnerhet Pia Skjærsgaard: Dansk folkeparti skäms inte för att de vill göra det svårt för invandrare, men försöker ge ett sken av åtminstone minimal anständighet (»vi är inte fundamentalister, vi äter pizza«, typ), och när övriga partier inte verkar kunna bestämma sig för om de också skall kritisera invändning eller inte (en fråga alla, alla tycks brottas med) så tar Dansk folkeparti poäng då de åtminstone är konsekventa.
För övrigt kan meddelas: nej, språktester och medborgarskapsprov fungerar inte. Antingen blir de för lätta, eller också blir de så svåra att inte ens infödda, allmänbildade personer klarar av dem (fast de behöver ju å andra sidan inte ta dem…). Det är också oklart om frågor om när reformationen inträffade i Danmark verkligen kan avgöra om någon är sant dansk eller ej. Och sådant är bara det mest flagranta: det finns även stycken om 24-årsregeln, som att en utlänning som är under 24 år och gifter sig med en dansk inte kan få uppehållstillstånd (det finns även en del andra krav, men det är åldersgränsen som gett regeln dess namn), vilket verkar så bisarrt att man först tvekar om det kan vara sant (det kan det).
Skall man destillera det hela till någon slags »råd till svenska politiker som vill hålla SD borta« så är det enklaste nog: hymla inte. Det är ingen idé att försöka vara mer katolsk än påven själv; de som vinner på de är SD som får legitimitet. Det andra är: låt inte dem sätta agendan. Prata hellre välfärd med socialdemokrater, eller regeringsduglighet med alliansen, än integrationsproblematik med endera: det är vad man pratar om, inte vem man gör det med, som är det viktigaste.
Världens lyckligaste folk skrevs innan det svenska valet 2010, som en varning för vad som skulle kunna hända om SD fick makt och tillfälle att styra agendan. Den framtiden har ryckt lite närmare; det är bara att hoppas att det inte blir värre än det redan är, ty exemplen förskräcker.
