Det är svårt att läsa översatt poesi; översättningen gör att antingen ordens eller idéernas skönhet lätt får stryka på foten. När sedan idéerna kanske inte är av en sort man är van att möta så blir det än svårare. Ändå har Ashk Dahlén lyckats bra med att översätta Jalal al-din Rumi; ett litet urval av denne produktive diktare har samlats i Vassflöjtens sång, tillräckligt för att ge en känsla för denne sufist och poet.
Allt är starkt mysticistiskt färgat, varför man får antaga att även när han skriver vackert om att den aldrig utsagda kärleken glänser mer än den utsagda, eller mannen som valde att gifta bort sin vackra dotter med den vise mannen, istället för den starke eller rike eller ryktbare, så handlar det på någon nivå om Islam, i alla fall i dess mer esoteriskt ekumeniska mening, där de olika religionerna bara är olika sätt att nå till sanning om den sanne guden (det är hos Rumi man hittar liknelsen med elefanten i ett mörkt rum, där den ene tror att den är en orm efter att ha känt på snabeln, den andre en solfjäder när den fått fatt i örat, och en tredje vill fästa en tron på dess rygg).
Rumis poesi är vacker, och när den är som bäst fungerar den på fler plan, när metaforerna i sig själva är meningsfulla och inte får för mycket av allegori över sig.
