William Beckfords Vathek är ett märkligt stycke litteratur, om kalif Vatheks väg ner i helvetet, ivrigt påhejad av mor och hustru: en blandning av gotik, orientalism och faustpakt.
Det hela börjar när den lyxlivslevande, på esoteriskt kunnande hungrige men inte alltför ohederlige kalifen en dag får besök av en oerhört ful man som säljer honom några skatter men sedan vägrar berätta var han själv kommer ifrån, vilket fyller Vatheks själ med osläckbar kunskapstörst som snart leder honom in på otrons väg: han offrar femtio av sina rådgivares gossebarn för att vinna insikt i helvetet, och tillsammans med hans förskräckliga moder Carathis ställer han till med hekatomber och bränner mumier och ormgift för helvetets demoners skull , varpå han får svar på hur hans skall vinna dess skatter: han skall dra mot Istakar. På vägen träffar han och förälskar sig i den vackra emirdottern Nouronihar, som följer honom på färden mot fördömelsen.
Som många böcker med omoraliska huvudpersoner är detta en bok med tydlig slutmoral – de tre personer som med förståndet i behåll ger sig i lag med mörkrets krafter går alla evig plåga till mötes, och döms att vandra i helvetet med bokstavligt brinnande hjärta, samtidigt som de som de försökt döda på sin väg mirakulöst och barnsligt räddas. Innan dess skildras dock bländande överflöd och dekadenta njutningar, märkliga offerritualer och lättja – det enda som tycks kunna hejda Vatheks färd mot den eviga pinan är hans dåliga uthållighet vid motgångar; han tycks inte så mycket ond som barnsligt oförmögen att tåla motgångar. Carathis är den som ständigt manar på, och det är svårt att inte annat än vämjas inför detta nidporträtt, samtidigt som man undrar inför vissa av hennes påhitt: hon har tydligen en vaktstyrka bestående av dövstumma negresser, med en elitavdelning som dessutom är enögda. Noronihar är å sin sida mest ärelysten, och tillsammans driver de två kvinnorna på Vathek till fördömelsen drabbat dem alla, och allt slutar således i helvetet, inte lika utförligt skildrat som i Dantes Inferno, men ändå nog så otäckt.
Även om Vathek kanske främst är betydelsefull för sina efterföljare – den inspirerade bland annat lord Byron – så är den trots viss barnslighet och episodisk struktur ändå läsvärd idag.
