Bland alla kompetenta dramatiker i London runt år 1600 var Ben Jonson otvivelaktigt nummer två – speciellt som Christopher Marlowe dött 1593. Jonsons liv var knappast mindre dramatiskt än Marlowes, med flera fängelsevistelser och misstanke om att han deltog i Guy Fawkes krutkonspiration. Han var lärd och hade god hand med såväl komedier som maskspel, men hans romerska dramer floppade. I likhet med andra ur den flyhänta skara som till både lyses upp av och står i skuggan bakom Shakespeare har några av hans mest uthålliga verk samlats i en volym av Oxford world’s classics.
Först ut är den mörka satiren Volpone, or the fox: en mörk historia från Venedig om hur girigheten korrumperar. Det finns ett tunt lager fabel ovanpå: de drivande är räven Volpone och hans tjänare Mosca (flugan), de som korrumperas är den gamle Corbaccio, köpmannen Corvino (båda korpar), advokaten Voltore (gamen), samt fru Would-Be, en engelska vars pratsamme, lite korkade man sir Would-Be drivs med i en sidohandling. Volpone är en åldrande, ganska elak skojare som låtsas vara sjuk så att de övriga ger honom gåvor i hopp om att han skall testamentera sin kvarlåtenskap till dem. Corbaccio planerar göra sin son Bonario arvlös för att på så sätt få Volpones gunst, den tidigare våldsamt svartsjuke Corvino vill förmå sin dygdiga hustru Celia att ge sig till Volpone, och Voltore vränger lagen när allt verkar uppdagas.
Till slut slingrar sig dock även räven en gång för mycket och trillar i fällan: även om han förstår lura andra ser han inte sig själv fångas av sin egen grymhet och vilja att retas. Ett tema som i många andra händer hade blivit en platt moralitet, eller kanske rå underhållning om ohejdbara skojare blir istället en effektiv kommentar om att inte gapa över för mycket. För även om straff till slut delas ut, så är Celias dygd och Bonarios ärlighet egentligen inte dem till något som helst skydd, och det kunde nästan lika gärna varit de som slutat pjäsen i bojor.
