Jag borde veta bättre än att läsa fantasyserier om flera månghundrasidiga böcker, speciellt när de fortfarande är under publikation så att det går år mellan varje ny del. Nu har jag likväl börjat med Erik Granströms krönika om den femte konfluxen, och att då läsa tredje delen var ofrånkomligt. Vredesverk visade sig likväl svårläst, eftersom hela verket omfattar ett myller av diverse gestalter som alla på något sätt skall spela en roll; tack och lov börjar de nu i alla fall mer och mer träffas och jämföra noter så att det inte längre är nödvändigt att låta den sinistre magikern Shagul och dennes kloner dra hela lasset med att hålla samman det hela.
Likväl är det många olika trådar som skall följas: i alla fall fem olika separata, var och en med sina bihandlingar, och delar som glider mellan dem. Det är Arn Dunkelbrink och hans drake, som har att bekämpa ransadernas legohärar, Silvia Miranda som väntar på det flytande världsträdet tillsammans med andra som också skall skydda den kommande konfluxen, Praanz da Kaelve som navigerar det trakoriska rikets politik, astrologen Nastragast som i en kvinnas kropp försöker överleva, och den gamle magikern Uroboren som försöker ogöra saker han en gång skapat. Därutöver tillkommer lönnmördare, magiker, förkroppsligade idétuppar, legoknektar och vargmän. Med fler.
Allt detta är fortsatt satt i en värld som tycks likna vår egen i detaljerna och helt skilja sig från den i helheten. Till skillnad från tidigare böcker verkar det inte finnas mycket nya koncept att utforska (förutom den speglade staden HOXOH), men å andra sidan gör det att handlingen flyter på bra. Eftersom mycket av det överlag rätt flåsiga och onödiga sexet från förra boken försvunnit och det känns som boken slutar på en plats som känns som ett för de olika trådarna gemensamt avstamp inför sista delen så är det ändå sammantaget en klar förbättring från del två.
