Sett genom historiens ögon ter sig Walter Scotts författarskap märkligt: idag vilar hans rykte främst på Ivanhoe, i andra hand möjligen på Rob Roy. I sin samtid var han först känd som poet; hans romaner utgavs inledningsvis anonymt, och, efter den första, med förklaringen ”Av författaren till Waverley”. Denna första roman har även senare fått ge namn åt hela sviten med historiska romaner, oavsett hur mycket gemensamt de har med den i övrigt. I fallet Rob Roy är det faktiskt en hel del: där Rob Roy behandlar upproret 1715 som syftade att återinföra familjen Stewart på tronen handlar Waverely om det 1745, lett av Bonnie Prince Charles, som också får en del scentid här och tämligen god press. I båda är huvudpersonen också en ung engelsman som reser norrut och dras in i händelserna.
Huvudperson är Edward Waverley, siste avkomman i en gammal, rik, familj med Tory-sympatier, även om Edwards far gått och blivit Whig-politiker, vilket hans bror, familjens vördnadsvärde överhuvud, ogillar. En ung Edward lyckas dock närma bröderna till varandra, och blir en sorts fosterson hos sin farbror. När handlingen drar igång på allvar har han fått en post som officer i ett regemente stationerat i Skottland, och drar dit, försedd med introduktionsbrev till en gammal vän till farbrodern, en låglandsbaron konstituerad av lika delar värdighet och smålöjligt pedanteri. Efter vissa möten med högländare, än mer hängivna familjen Stuart, drar så handlingen igång på allvar när upprorsfanan plötsligt höjs.
Fortsatta jämförelser med Rob Roy är givande. Waverley berättas på ett distinkt förmodernt maner, med en författare som aktivt kliver in och urskuldar sig för olika episoder, eller någon gång glider i väg åt det essäistiska. Det finns ett par övergripande handlingar, eller snarare mysterier som bidrar med viss spänning, men kompositionen är mer lös i kanterna, och utvecklas inte ur en enda grundläggande konflikt som senare kompliceras: efter 200 sidor har man ännu inte fått se det som kommer driva resten av handlingen. Edward Waverley är också en enklare figur än Frank Osbaldistone: något impulsiv och romantiskt lagd, men annars lite väl mycket av svärmorsdröm.
Det som däremot redan här finns är en idé om historisk upprättelse och rättvisa åt de förlorande. Skottarna, och i synnerhet högländarna, framställs som människor med flera goda sidor att ta efter (liksom i några fall som mindre förebildliga). Den enda riktigt artikulerade företrädaren för de Hannover-trogna engelsmännen framstår som hedervärd och bra, men i vissa stycken trångsynt. Det är kanske svårt att ta in idag, men Scott var en av de som skapade den lätt romantiska, i grunden positiva bilden av skottarna, i synnerhet högländarna. Även om de representeras av boskapstjuvar och utpressare, så fördjupas bilden med mer tilltalande drag som generositet och hederlig patriotism.
Som roman är Waverley inte heltigenom lyckad, men som försök att ärerädda ett folk, så är den en förebild.
