Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Walter Scott’

Sett genom historiens ögon ter sig Walter Scotts författarskap märkligt: idag vilar hans rykte främst på Ivanhoe, i andra hand möjligen på Rob Roy. I sin samtid var han först känd som poet; hans romaner utgavs inledningsvis anonymt, och, efter den första, med förklaringen ”Av författaren till Waverley”. Denna första roman har även senare fått ge namn åt hela sviten med historiska romaner, oavsett hur mycket gemensamt de har med den i övrigt. I fallet Rob Roy är det faktiskt en hel del: där Rob Roy behandlar upproret 1715 som syftade att återinföra familjen Stewart på tronen handlar Waverely om det 1745, lett av Bonnie Prince Charles, som också får en del scentid här och tämligen god press. I båda är huvudpersonen också en ung engelsman som reser norrut och dras in i händelserna.

Huvudperson är Edward Waverley, siste avkomman i en gammal, rik, familj med Tory-sympatier, även om Edwards far gått och blivit Whig-politiker, vilket hans bror, familjens vördnadsvärde överhuvud, ogillar. En ung Edward lyckas dock närma bröderna till varandra, och blir en sorts fosterson hos sin farbror. När handlingen drar igång på allvar har han fått en post som officer i ett regemente stationerat i Skottland, och drar dit, försedd med introduktionsbrev till en gammal vän till farbrodern, en låglandsbaron konstituerad av lika delar värdighet och smålöjligt pedanteri. Efter vissa möten med högländare, än mer hängivna familjen Stuart, drar så handlingen igång på allvar när upprorsfanan plötsligt höjs.

Fortsatta jämförelser med Rob Roy är givande. Waverley berättas på ett distinkt förmodernt maner, med en författare som aktivt kliver in och urskuldar sig för olika episoder, eller någon gång glider i väg åt det essäistiska. Det finns ett par övergripande handlingar, eller snarare mysterier som bidrar med viss spänning, men kompositionen är mer lös i kanterna, och utvecklas inte ur en enda grundläggande konflikt som senare kompliceras: efter 200 sidor har man ännu inte fått se det som kommer driva resten av handlingen. Edward Waverley är också en enklare figur än Frank Osbaldistone: något impulsiv och romantiskt lagd, men annars lite väl mycket av svärmorsdröm.

Det som däremot redan här finns är en idé om historisk upprättelse och rättvisa åt de förlorande. Skottarna, och i synnerhet högländarna, framställs som människor med flera goda sidor att ta efter (liksom i några fall som mindre förebildliga). Den enda riktigt artikulerade företrädaren för de Hannover-trogna engelsmännen framstår som hedervärd och bra, men i vissa stycken trångsynt. Det är kanske svårt att ta in idag, men Scott var en av de som skapade den lätt romantiska, i grunden positiva bilden av skottarna, i synnerhet högländarna. Även om de representeras av boskapstjuvar och utpressare, så fördjupas bilden med mer tilltalande drag som generositet och hederlig patriotism.

Som roman är Waverley inte heltigenom lyckad, men som försök att ärerädda ett folk, så är den en förebild.

Read Full Post »

Det är inte alla böcker som vågar halva sidhantalet passera innan man presenteras för titelkaraktären, men Walter Scotts Rob Roy gör just detta. Förvisso är dock inte den skotske boskapstjuven, jakobiten och fattigvännen (tänk Robin Hood i kilt, och med en kung som inte lyckas återvända) huvudperson i denna Scotts kanske näst mest kända roman, utan den äran tillkommer Francis Osbaldistone, son till en Londonköpman som när han inte vill följa i dennes fotspår skickas till sin farbror, en lantjunker nära gränsen till Skottland. Däruppe håller jakobiterna på och förbereder 1715 års uppror, och nästan alla slits mellan lojaliteter, som bestäms av vems undersåte man är, vilken tro man har, om man är köpman eller ädling, lågländare eller högländare. Den som i ena stunden är allierad kan i nästa vara en dödlig fiende.

De nordengelska Osbaldistones är enkla naturer: de gillar jakt och mat, dryck och hästar, med ett undantag. Den yngste av sex Francis sex kusiner, Rashleigh, är en mer slipad rackare, ointresserad av aristokratiska tidsfördriv men desto mer av att konspirera. Vid stamsätet finns också hans farbrors niece, Diana Vernon, intelligent, frispråkig, vacker, med mörka hemligheter. Hon är den ende förutom Rashleigh som kan kallas studerad, men kan också följa sina kusiner på rävjakt: hon är något av arketypen för hjältinnor i historisk romaner, som egentligen lite för modern för att vara sann (och inte bara för boken, utan nästan även för Scotts samtid).

Ett antal intriger senare, och Francis måste ta sig till Skottland för att reda ur sin fars affärer, och får där hjälp av titelkaraktären. En ritt ut på höglandet, överfall av engelska soldater, en desperat flykt och ett krig senare, så återställs ordningen och Francis, som lyckas förena såväl den mer urbana typen av gentleman som den typ som bildar mönster för hans släktingar, finner sig i besittning av allt han någonsin önskat.

Scott skrev mycket av sin dialog på en sorts skottska, inklusive förkortningar; min bok saknade ordförklaringar utöver vad han själv försett den med (och i hans fotnoter erkänner han själv ibland anakronismer). För en nordbo är detta kanske mindre försvårande än för andra; till och med de ord som Scott förklarar ter sig inte särskilt svåra att förstå. Ett par djurnamn som exempel: vet man att det är sådana kan man snart gissa den exakta betydelsen bakom grise eller gedd.

Rob Roy är, trots att man ibland kämpar med dialogen, och viss grovhet i intrigen, en läsvärd roman; i synnerhet fångas man av hur de skilda lojaliteterna kunde göra tillvaron svår. Osbaldistone vet var han står, vilket även de flesta av bokens personer gör, men med ett fåtal undantag får man känslan av att detta inte ses som något som skall få påverka deras personliga relationer.

Read Full Post »

Om Walter Scotts Ivanhoe kan man säga mycket: om handling, om den »medeltida« världs som skapats, om de (halv)historiska gestalter som förekommer, om antisemtismen. Låt det först vara sagt att det är en njutbar berättelse, ehuru något splittrad och med ett slut som känns något futtigt.

Det var på den tiden när den gode Kung Rikard hade begett sig på stort korståg till Heliga landet. I hans frånvaro har hans förrädiske bror Prins John usurperat tronen. För att göra ont värre, så har Rikard på vägen hem tillfångatagits av hertigen av Österrike. Före honom till England kommer dock den unge riddaren Ivanhoe, som gjorts arvlös av sin far då denne vill att hans älskade skall gifta sig med en annan. Väl hemma stöter de på gamla ovänner, bland annat tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert, och det första Ivanhoe gör är att (anonymt) besegra denne i en turnering. Anonymitet är på det hela taget vanligt: förutom Ivanhoe dyker även Svarte riddaren upp, samt en bågskytt kallad Locksley.

Det är knappast svårt att lista ut vem som döljer sig bakom de olika hjälmarna och namnen; delvis på grund av berättandet (och ett tag verkar det som Scott glömmer att han avslöjat identiteten), men också delvis då romanen fallit offer för sin egen framgång: den är en betydande komponent i myterna kring Rikard Lejonhjärta och Robin Hood. Dessa halvmyter är lustigt nog de mest historiska komponenterna i handlingen; det har trots allt troligen funnits en riktig Robin Hood någon gång, men det mesta, inklusive konflikten mellan normander och saxare, som mest luktar 1800-talsnationalism, är mer eller mindre ahistoriskt. Ibland  får man nästan känslan av Monty Python: det är häxbränningar och otäta, otäcka hus, skrock och mörker, nästan så man väntar sig få läsa hur några saxiska trälar hålla på och bökar i lera.

Någorlunda medeltida är åtminstone antisemitismen, både den handlingsinterna, där alla tycks hysa ovilja mot såväl den rike Isaac som hans vackra dotter Rebecca (även vår hjälte Ivanhoe samt Bois-Guilbert som förälskar sig i henne och med sin våldsamma kurtis driver mycket av handlingen i bokens senare del), samt den som Scott använt när han skapat Isaac, som alltid tycks ha minst en halv tanke på sin penningpung, även när han annars är fylld av tacksamhet mot Ivanhoe eller underdånighet mot makten. Rebecca är en betydligt trevligare skapelse, och hade väl om det inte vore för bokens namn kunnat ses som huvudperson, med sin helt okuvbara karaktär.

Idag skulle Ivanhoe knappast kunna skrivas, men den låter sig mycket väl läsas, för trots sina många problem så är det fortsatt spännande med stolta riddare, falska präster, godhjärtade stigmän, förrädiska kungabröder, vackra arvtagerskor och förklädda kungar.

Read Full Post »