Söker man på »Wunderkammer« på svenskspråkiga Wikipedia får man läsa »Kuriosakabinett … privat samling av märkvärdigheter, ofta groteska. Den kunde innehålla allt från varulvständer till mumifierade missfoster, ormar med två huvuden, ett finger från en avrättad person, torkat drakblod m.m.« Ralf Andtbackas bok Wunderkammer tar fasta på detta. Den påstår på omslaget att det är en diktsamling, men jag har svårt att acceptera att det är en adekvat benämning på denna samling texter, listor, typografiska experiment och fragment: jag kan utan vidare gå med på att det är konst, men inte att det är dikter, delvis för att poängen snarare ligger i massverkan än i de enskilda delarna, delvis för att jag är allmänt misstänksam mot tanken mot att göra dikt till någon slags slaskgenre där vilken text som helst kan inordnas på upphovsmannens begäran.
Nå, som konst betraktat är det onekligen intressant: det hela kretsar kring just kuriösa ting och kuriösa ord; det finns utläggningar om ljudinspelning, listor över märkliga ord, betraktelser över samlare och funderingar kring googlesökningar. Detaljer återkommer i olika sammanhang. Ett klart syfte förutom mediterandet kring olika märkliga prylar tycks länge saknas, men mot slutet kommer texten »Naturalia & artificialia«, som blottar att det inte bara är fråga om en medkännande ironisk blick mot samlandet, utan även en slags kritik mot dagens samhälle; en kritik av den materialistiska kapitalistismen.
Så långt det rent objektiva, men: är det bra? Mjo. Ordglädjen, fantasin och lärdomen är imponerande. Dock är en konstnärs främsta uppgift inte att imponera, utan att beröra. Förvisso får man i några fall nya sätt att se på kärvor av tillvaron; klarare linser som visar upp omgivningen, men som med andra samlingar så är det snarare det imponerande och lätt roande i sammanställningen än en djupare känsla för enskildheterna som är behållningen. Långt ifrån dåligt, men det hade behövts större doser vanvett för att bli riktigt spännande.
