Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Zacharias Topelius’

För de som vill se paralleller mellan Fältskärns berättelser och Sagan om ringen är femte och avslutande cykeln en grym besvikelse: ringen uppträder endast i liten grad i berättelsen, och när allt är slut har den inte, som Ester Bertelsköld tidigare föresatt sig, kastats i elden, utan har funnit sin väg till Gustav III och hjälpt honom genomföra sin statskupp. Det finns förvisso också en passage där den sägs ha ett demoniskt inflytande, men från ett övergripande perspektiv är det hela högst otillfredsställande.

Egentligen är ju också det mesta uppbyggt för att ett explicit förkastande av ringen skall bli berättelsens höjdpunkt: Gamle Carl Victor Bertelsköld har nu fyra barn, två i sitt första gifte och två i giftet med Ester: de första är bördsstolta och rent ut sagt elaka, de två yngre mer upprätta (även om Paul i sina studentdagar är en fritänkare av en typ Topelius uppenbart ogillar, vilket bäddar för den mest svårsmälta episoden hittills). Brodern Bernhard är på väg att bli en typ i stil med farfars bror, men Ester uppger hus och hem för att på andra vägar försöka omvända honom. Det är väldigt oklart hur hon exakt tänkte gå till väga från början, även om hon till slut hittar en framkomlig väg: efter en kris kan hon vårda honom anonymt för en allvarlig skada, och råkar samtidigt komma över konungens ring. Enligt all logik skall då den omvändelse hon får till provas flera gånger, och det yttersta provet skall vara konungens ring: skall han bli den sjätte generationen att bära den eller ej? (På något sätt måste fadern fås att bära den en kortare stund, men vare därmed hur det vill).

Istället blir provet det mer beskedliga om general Pechlin skall lyckas skamma honom till att följa med och göra kontrarevolution – vilket blir extra dumt just för att kungen bär ringen, så ett sådant försök blir än mer fåfängt än det hade varit i verkligheten. Det gör att man istället för ett spännande slut på historien om ringen, med möjligheten att Bertelskölds skulle nå tronen (eller möjligen en naturlig avkomma från södra Frankrike Bernhard fått under sin beskickning som diplomat), så blir det hela en tämligen jolmig kristen moralitet som Topelius tidigare huvudsakligen varit god nog att undvika.

Till detta kan också läggas att Topelius verkar nästan helt ha övergett familjen Larsson, annat än att de får personifiera frihetstidens värsta excesser, med ett undantag i en ung riksdagsman för bondeståndet. Ej heller återser vi Vasa stad, men däremot Åbo – persongalleriet verkar helt enkelt blivit lite för stort. En besatt alkemist som säger sig levt i 140 år och som söker ringen ger i alla fall något intryck av Gollum.

Hela serien började starkt, men sedan tappade den alltmer styrfart. Här har den nästan helt förlorat den, och man känner nästan hur Topelius övergett en ursprunglig plan och istället lagt fram något annat, mindre lyckat.

Read Full Post »

I den fjärde cykeln av Fältskärns berättelser finns inte likt i den tredje en enda klar, bakomliggande historisk händelse, inget stort krig som alla förhåller sig till på ena eller andra sättet; där finns enbart den tidiga frihetstidens partipolitik: dess idiotiska krigsäventyr sker mellan delberättelserna, och den enda egentliga frågan som hålls vid liv berättelsen igenom är om Vasa stad skall ha stapelrättigheter, vilket får sägas vara en tämligen ringa fråga att be eftervärlden att engagera sig i.

Nej, detta är mer och mer en släktsaga, och nu till slut kommer familjen Larsson fram och spelar lika viktig roll som ätten Bertelsköld. De senare representeras främst av intrigören, politikern, ränksmidaren Torsten, som stödd på ringen försöker samlar krafter för att störta greve Horn och själv ta tyglarna, samt hans brorson Viktor, som verkar vara en mestadels redbar ung man med en passion för unga Ester Larsson, dotter till familjen Larssons överhuvud, den stålryggade riksdagsmannen för vällovliga borgarståndet i Vasa Lars Larsson.

Första berättelsen handlar dock om en helt annan gren, och egentligen en annan generation: det är tiden precis efter freden slutits, och poängen verkar främst vara att skildra den nöd som då rådde, och i någon mån utmåla Fredrik I:s olämplighet som kung. Ulrika Eleonora bestås då ett bättre betyg, då hon är den som får vara den monark som tillser dygdens belöning och alltings goda slut. Senare, i del tre, bestås Adolf Fredrik en något liknande roll, måhända med större moralisk rättvisa.

Den bästa scenen är dock den när Lars Larsson är den som för första gången visar på förstånd i fråga om hur man skall behandla någon som bär på konungens ring, då han medvetet får en särdeles ovärdig, krypande, lismande bärare att begå mened, och på så sätt för en stund står som moralisk segrare, innan hans oförsonlighet till slut knäcker honom och kanske på så sätt lämnar fältet fritt för en mer försonande upplösning på den ideologiska konflikt som tidigare annonserades men inte förrän denna bok kommit någotsånär i dagen.

Read Full Post »

Det var väl egentligen inte oväntat att konungens ring skulle gå ur familjen Bertelskölds händer i delen som handlade om stora nordiska kriget. Eller att den skulle föra över sitt beskydd på Karl XII. Det som inte riktigt är klart är hur han förlorade den, speciellt som Topelius är av den beundrande skola som vill ha honom till halvgud utan krokigheter i sin själ.

Den medlem vi huvudsakligen följer, Gustav Adolf Bertelsköld, tycks dock klara sig någorlunda utan en sådan ring: en urstark bjässe, som deltar i nästan varje större drabbning innan han till slut försvinner i de jämtländska fjällen, en karolin som kan utstå allt utom kvinnors blickar. Brodern Torsten, som egentligen skulle haft ringen, är en politiker, med alla ordets negativa bismaker oförtagna: en intrigmakare, svikare och usling.

De tre delarna ägnas i tur och ordning åt tiden fram till Poltava, försöken att försvara Finland mot övermakten, samt de sista årens allt bittrare motstånd mot det oundvikliga slutet. Man får se slagfälten i Polen och Finland, belägringar och fältslag, partigångare och vad som snarast får kallas bondeuppbåd. Det är i botten inte något vackert krig, även om Topelius ändå låter sig imponeras.

Den ohöljda beundran för Karl XII och allmogens förmåga att ständigt ställa sig upp och försöka bjuda upp till en ny omgång blir i längden något tröttande. Nationalismen är dock för det mesta någotsånär rimlig, främst byggd på stolthet över vad man själv åstadkommit. Omständigheterna kring tillkomsten gör att boken endast någon enstaka gång kan fara ut i attacker mot Ryssland och Peter den store, men alla inställningen framstår ändå som klart mer åldrad än exempelvis språket, den något enkla intrigen eller de porträtten av förvånansvärt självständiga kvinnor.

Read Full Post »

I andra cykeln av Fältskärns berättelser är tiden kommen för den äldre karolinska tiden: gamle Bertelsköld är nu en ärrad krigsbuss, hård och svårmedgörlig, och speglar väl därmed någorlunda kung Karl X Gustav: något mer sträng än denne kanhända, men likväl långt från den unge riddare vi tidigare mött. Hans son Bernhard är dock av annat virke: han tycks snarast vare en inversion av den kung han främst kommer att verka under, den sparsamme, inbundne Karl XI. Möjligen har detta att göra med att konungens ring gått släkten ur händerna; Bertel frestades till mened, och fick fingret den satt på avhygget, varpå den kom till den mest osannolika varelse: en femårig dansk pojke, bortrövad från sin mot av just Bertel som bevis på att isen över Lilla bält höll.

Denne Nils Janssen skall senare utveckla sig till Bertelskölds nemesis: de krigsbyten som vunnits i krigen försvinner i reformationen, alla Bernhards planer stäcks, ruinen kommer allt närmre medan Nils Janssen blir allt mäktigare och mer oundgänglig. Detta är dock främst ämnet för den sista tredjedelen, vilket är den som verkar mest sammanhållen: den första, om gamle Bertels försök att vinna än mer ära i polska kriget är en tämligen episodisk sak, och den andra handlar främst om häxprocesser och hur Karl XI jagade älg på Åland – förvisso tidsbilder, men inte sådana som verkar tjäna den övergripande intrigen nämnvärt.

Nåväl, ringen kommer till slut åter i släktens händer, och nästa generation lär väl behöva dess skydd då stora nordiska kriget står för dörren.

Read Full Post »

Jag borde ju egentligen ägna det här utrymmet till att förklara hur Zacharias Topelius Fältskärns berättelser är en något oförskämt halvglömd svensk klassiker, en bok som efter att ha varit kanske det allra mest lästa svenska prosaverket först förvisats till pojkrummen men nu även lämnat dem och enbart finns i biblioteken hos de litteraturhistoriskt intresserade – men jag kan inte låta bli att istället spekulera om kopplingar till Tolkien. Den magiska ring som tjänar som berättelsens röda tråd tycks alltför lik den Enda för jag skall kunna göra något annat. Topelius ring skänker inte bara osårbarhet och mänsklig makt, den är dessutom en själens prövosten. Med tanke på Tolkiens förtjusning inför finska språket måste väl det ha verkat funnits en möjlighet för någon att gräva fram en faktisk koppling?

Nåväl, det är först i slutet av den första cykeln av fem som vi får lära oss mer om vad denna ring egentligen gör (mer än att den uppenbart tidigare gjort Gustav II Adolf hård mot stål). Innan dess får vi följa en ung krigsman från Österbotten, Gustav Bertila, i den svenska armén i Tyskland, och sedan på hemmaplan. Gustav är nu en ganska platt och lite tråkig huvudperson: förvisso båld i strid, men annars tämligen försagd. Som väl då finns det en utmärkt mustaschtvinnande skurk i form av jesuiten Hieronymus, som ständigt är beredd att offra trons innehåll för att dess namn skall vinna. Någon gång är hans tur väl överdrivet stor, men andra tillfällen så är hans planer sannerligen djävulska i sig själva.

Topelius pensel är väl ibland väl grov: om Hieronymus är en svart nidbild av en katolik är Gustav II Adolf en ren ljusgestalt, för god för denna värld. Gustav Bertila är överdrivet naiv, hans kamrat Lars Larsson lite för snabbkäftat levnadsglad för att snällt fogas in det schema som Topelius förbereder med en adlig och en ofrälse släkt. Å andra sidan: vem kan motstå glädjen i att se ett par högst världsliga herrar klädda i munkkåpor försöka bluffa sig fram med ett latin som endast sträcker sig till – »Pax vobiscum«?

Read Full Post »