Zen Chos Sorcerer to the crown smickrar Susanna Clarke på det mest uppriktiga av sätt, i alla fall till världsbygget: England under Napoleonkrigen, med magiska sällskap samt ett älvland som man måste hålla goda förhållanden till. Även här har maginivån sjunkit, men det är en relativt nylig utveckling, och inget som accepteras.
Det finns också redan från bokens första sida flera praktiserande magiker, bland dem Kunglige magikern Zacharias Whyte, som nyligen ärvt titeln från sin adoptivfar och som nu starkt ifrågasatts som förste afrikan på posten. Kvinnor anses inte kunna hantera magi (förutom tjänare och annat enklare folk, som verkar använda den för att mjölken inte skall koka över eller tvätten fara iväg i dyn), vilket är den andra huvudpersonen, föräldralösa Prunella Gentlemans största problem (och hur hon skall hitta en man som kan försörja henne och låta henne hållas).
Boken bjuder in till diverse tidsriktiga analyser: av kön, av klass, av koloniala förhållanden, av rasism och fördomar; ibland verkar den snarast mer skriven för att illustrera sådant än för att berätta en bra historia (vilket den också gör, för all del). Ibland blir det nästan tragikomiskt, som när Prunella får höra sanningen om sina föräldrar och istället för att börja grubbla på vem hon är snarast verkar tycka att det är vad man kunde vänta sig.
I sina bättre stunder är dock driften med sådant mer nedtonad, och boken framstår snarare som rent situationskomisk (som när en av Whytes belackare tas om hand genom att en fruktad släkting, en drake till kusin, tillkallas) – Prunella har en förmåga att hamna i problem, och ta sig ur dem, som skulle pryda vilken hjältinna av den romantiska komedins lättare skola som helst. Personerna är också bokens stora styrka: man gillar Prunella trots viss oberäknelighet, liksom Zacharias trots att han är lite av en torrboll. En malajisk häxa som skapar kaos i London, en något sirlig kinesisk gentlemannamagiker och en sardonisk engelsman bjuder också på goda stunder.
Detta väger delvis upp den lite väl övertydliga agendan, att en sidohandling får mer utrymme än som först verkar nödvändigt, och att boken när den vill framhäva hur orättvis och idiotisk den engelska rasismen är monterar ned ett system som baseras på hudfärg men istället reser ett annat som baseras på ett mer personligt, men likafullt reellt arv. Det finns mycket som är bra här, och för den som vill ha ett magiskt sengeorgianskt England med baler, bjäror och intriger kan boken mycket väl rekommenderas.
