Vilken är de sista man skulle gissa på skulle skriva poesi som varnar sina medmänniskor för vådan med för mycket alkohol?
Just det, vikingatida nordbor. Inte nog med att det kan vara nog så svårt att förstå hur ett folk som inte hade något system för att bevara längre stycke text kunde skapa stor poesi, när det gäller alkoholintag är den bild man får framför sig när det kopplas samman med dem snarare veckolånga gästabud med öl och mjöd nog att segla ett drakskepp i än stillsamma tillställningar där avhållsamhet hyllas. Änddock så är detta just vad man kan finna i Hávamál: Oden ger där råd i frågan, och förutom de motsägelsefulla råden om att det är bättre att hålla tyst för att slippa bli tagen för en idiot och att man bör prata på gästabud för att vinna vänner, får man alltså en smula snusförnuftiga påpekanden i stil med
Gille är ypperst,
då var gäst går hem
med sinnen i full sans
Versen ifråga börjar dock mer pikant:
Drucken jag blev
blev döddrucken
hos den förfarne Fjalar
Enligt vad Wikipedia påstår är denne Fjalar varken identisk med den röda tuppen i Järnskogen som skall gala vid Ragnarök, eller dvärgen som tillsammans med sin broder Galar slog ihjäl Kvaser, utan en annan person i samma berättelse, nämligen Suttung. Och då måste man naturligtvis förstå om Oden blev ›döddrucken‹, ty skaldemjölet (vilket alltså vad det blev av Kvaser efter döden), som han lyckades komma åt att dricka hos Suttung efter att ha fått dennes bror att släppa in honom och förfört dottern hans för att få dricka det, fyllde tre väldiga kärl. Även gudar kan ju inte tåla hur mycket som helst, och tre kärl torde vara nog att fälla vem som helst med undatnag för Tor, vilken när han gästade Utgårda-Loke, i tre munnar kunde dricka så mycket ur ett horn som stod i förbindelse med havet att det sänktes flera meter.
Hávamál innehåller förvisso mer uppskattande omdömen om alkoholhaltiga drycker, som till exempel att öldrickande är den enda rätta sysselsättningen vid en eld (tillsammans med det något märkliga rådet att när man köper en klinga bör den vara rostbelupen), men sedan kommer återigen maningar om att vara försiktig med denna dryck.
Skillnaden mellan dikt och verklighet tycks alltså vara betydande när Frans G. Bengtsson låter Toke brista ut i ett lovkväde till ölet (vilket inte bara gäller innehållet utan även formen; nordisk vers kunde visserligen vara rimmad, men det var sällsynt):
Varmt öl till frusna män,
och varmt öl till trötta;
ty varmt öl är kroppens vän
och hågens stav och stötta
