Jag läste nyligen om en teori att mycket av vad som står i de homeriska verken var där för att de skulle bilda en sorts encyklopedi på vers. Nu har jag dem inte i minne såpass att jag kan avgöra detta, men efter att ha läst Kalevala, som enligt vad man är någorlunda säker på tillkommit på liknande sätt, och haft en liknande historia av formeltung vers (det enklaste exemplen är de stående epiteten som är anpassade till versformen, och de många upprepningarna) som berättar om ett händelsförlopp. Ty mitt i Väinämöinens, Lämminkäinens och Ilmarinens äventyr i Pohja, så förekommer mycket sånt som kan vara till nytta till vardags: hur man ber till gudarna för jaktlycka, för att stilla sår, eller för att ens kor skall komma tillbaka oskadda från betet; hur man skall bete sig när man blivit bortgift eller får en ny svärdotter; hur man beter sig när man dödat en björn.
Dessa stycken kan ibland kännas en smula tradiga, även om de är nog så intressanta som vittnesmål för hur livet tedde sig i det gamla Karelen. Fortare går det då att läsa om de underliga äventyr som de tre ovannämnda hjältarna får uppleva: hur den gamle vise Väinämöinen misslyckas med att få en fru, hur Ilmarinen smider Sampo, hur Lämminkäinen måste gömma sig på en holme och där skyr flickorna »som höken skyr hönsen«, hur Ilmarinen får en fru, som dock blir dödad, hur han sörger och sörger, och till slut hur de drar i krig mot Pohja för att vinna Sampo. Den Tolkienfrälste bör absolut inte missa styckena om Kullervo, som ligger till grund för berättelsen om Turin Turambar, utan drake, men med talande svärd.
Annars är kanske det roligaste hur konstant oimponerade alla är av allting. Väinämöinen får ett sår av en yxa som det tydligen sprutar bokstavligen hela forsar av blod ur, men det tycks bekomma honom föga, för han har ändå tid att förklara var järnet kommer från för den trollkunnige gubbe som skall stilla flödet. När det är till att ordna bröllop skall det naturligtvis ätas kalvkött, och
I Karelen fanns en tjurkalv,
född och gödd i östra Finland,
Inte stor och inte liten,
med en sjusärdeles ungstut!
Svansen sågs i Tavastskogen
huvudet i Kemi älvdal,
hornen mätte hundra famnar,
mulen hälften mer i omkrets.
Om man med allvar kan säga att en sådan kalv inte är liten, då är man sannerligen svår att imponera på.
Vad gäller översättningen så verkar den ha tagit mer hänsyn till rytmen och orden än att försöka få med alliterationerna, vilket verkar ha varit ett klokt beslut. Det händer inte ofta att man får se något som verkar vara ett missgrepp där (även om ordet ›brorsan‹ som vid ett tillfälle uppträder får sägas vara ett sådant). Det är naturligtvis svårt att säga hur mycket av olika finnesser om kunnat bevaras, men ibland tycks man ha fått med sådant också. Om åtta barn, satta till världen i Pohja för att sprida sjukdom i Kalevala, sägs det:
En gav hon förstånd att stinga,
en fick verka för att värka
en blev rustad för att rista,
en blev tvingad att bli tvinsot,
en av dem fick bilda bölder,
men en annan knyta knutar
en fick kraft att vara kräfta,
en fick vara bäst på pesten.
Således en fin översättning av ett mycket intressant verk.
