När jag var hemhemma i helgen gick jag igenom en låda med gamla böcker som låg på vinden. Mycket var tämligen ointressant, men ett par saker var rätt kul – till exempel fanns där en utgåva av Skriet från vildmarken från 1913. I vilket fall hittade jag även Alistair MacLeans Kanonerna på Navarone, och räddade den ur vindsförvisningen för vidare studium. För den som bara är vagt medveten om den som en bok som utspelas under andra världskriget och som filmatiserats kan meddelas att upplägget är som följer: fortet på ön Navarone behärskar farvattnen kring en annan ö, där en stor brittisk styrka befinner sig, och nu är en tysk flotta på väg däråt för att utplåna denna styrka. Tidigare försök att oskadliggöra fortet har misslyckas, och nu faller uppgiften på en liten styrka av soldater med vitt skilda expertiser som samlats enkom för detta. För de som sett filmen är dock resten radikalt annorlunda, eftersom medlemmarna i sagda styrka i stort sett samtliga bytts ut i filmen.
Bokens styrka ligger helt klart i själva handlingen; allt som kan gå fel går i princip fel för de modiga allierade, och styrkan under ledning av kapten Mallory tvingas till en ständig katt och råtta-lek där läget hela tiden ser mer och mer hopplöst ut. De klarar sig – självklart – ur det hela med knapp nöd, även om de till slut är långt ifrån helskinnade. Svagheten ligger mer i karaktärsteckningen: eftersom det är Mallorys tankar man upplever det mesta genom kan kanske det att han i princip hela tiden verkar dummare än han egentligen skall vara ursäktas för spänningens skull, och tre av de övriga medlemmarna är så trovärdiga man kan begära, men den femte de har fått med sig är en grekisk övermänniska av sällan skådade mått, som aldrig tröttas eller gör misstag, och som kan leda med sig hela tyska patruller på en avledningsmanöver och sedan komma promenerandes tillbaka till gruppen utan att knappt ha börjat svettas. Vissa försök till stämningsteckning går också i samma överdrivet heroiserande stil, men de är det å andra sidan ganska långt emellan. Bättre för intrycket är då de varierade porträtten av tyskar, där det förvisso förekommer en illvillig galning men även en på det hela taget sympatiskt tecknad löjtnant.
Nu skall man dock kanske inte förvänta sig att vad som i botten är en äventyrsroman är alltför djup, och vissa orimligheter och liknande kan lätt förlåtas om bara spänningen finns där. Det gör den definitivt i Kanonerna på Navarone, och den som vill ha något spännande och inte alltför svårsmält kommer troligen att finna den passa perfekt.
