Det är inte alla förunnat att kunna skriva en roman där det egentligen inte händer någonting – eller i alla fall ingenting som egentligen borde vara intressant för andra än de närmast berörda. Hjalmar Söderberg kan dock konsten, och i Martin Bircks ungdom får man följa huvudpersonens tankar under tre livsskeenden: som lätt bortskämt medelklassbarn, som nybakad student som långsamt, långsamt är på väg att förlora alla illusioner och som en etablerad, om än inte riktigt medelålders, man som har förlikat sig med livet och rentav kan destillera fram en smula njutning ur det.
Däremellan får man ta del av välformulerade och säkra attacker på det tidiga 1900-talssamhället, på den ljumma tron, på sexualmoralen, på bohempoeters poserande. Martin Birck är en tvivlare, som inte kan tro på kyrkan, och enär han till en början tror sig ämnad till poet försöker han attackera den i diktens form bara för att finna att ingen tar honom på allvar. Långsamt, långsamt holkas hans liv ut på all mening, och diktandet bereder honom allt mindre nöje. Precis när man tror att romanen skall mynna ut i en slags resignerad nattsvart pessimism, där alla antingen är att betrakta som hycklare, intresserade enbart av oväsentligheter eller tomma personer som genomskådat allt och bara har kvar sin längtan till mer oskyldiga dar, just då kommer man till den tredje delen, när man kan se att det kanske finns lite glädje att få i alla fall, att kärlek kan vara något annat än ett ouppnåeligt, fördärvande ideal eller en tarvlig affärstransaktion (vare sig den fått kyrklig sanktion eller ej), samtidigt som denna äkta kärlek är minst lika problemfylld den för en inte alltför rik man ur medelklassen: om världen får reda på sanningen om Birck och hans älskade skulle det innebära katastrof, inte minst för henne, och även om han skulle vilja gifta sig med henne om så bara för att skydda henne från sådant fördärv så är hans inkomst långt från nog.
Bokens idéer är påfallande moderna och till skillnad från Doktor Glas är det väldigt lite som skulle uppröra dagens publik – snarare sitter man och nickar med, lätt förnöjd över att mänskligheten kanske trots allt gjort några framsteg det senaste århundradet. Språket skulle kanske, om det kom från en idag verksam författares penna, stundom kunna anses pretentiöst, men är på det hela taget utmärkt vackert. Stundom bryter berättelsen över i komik, när Birck ser igenom någon annans ihåliga dekadens. I romanen kallas han, måhända rättvist, hjärtlös, men det är i så fall en mycket mänsklig hjärtlöshet.
