Jag hade nog väntat mig mer. Hemingway är ju trots allt ansedd som mycket skicklig på att berätta korta historier, så då borde väl The Complete short stories of Ernst Hemingway vara en sjujäkla bra bok? Tyvärr tyckte jag inte det: för det mesta var det bra och läsvärt, men andra tillfällen kändes det mest platt och ointressant: enligt isbergsmetoden saknas ofta början, eller slut, eller riktig poäng, eller allt på en gång, och även om det blir riktigt bra när det fungerar blir det ohyggligt dåligt när det inte gör det.
Temana får väl kallas maskulina: antingen sådana otrevligheter som krig (i Italien, Frankrike och Spanien, mot österrikare, tyskar respektive fascister), eller övningar såsom tjurfäktning, jakt eller fiske (de två senare främst i Afrika och Michigan respektive Michigan och Karibien), för det mesta pessimistiskt skildrat: världen är grym, kvinnan är grym, mannen är grym. Däremot finns det inget ynkande: det gäller att bita ihop och fortsätta. Gör man inte det är man ingen människa, utan bara en liten lort.
Hemingway är ju känd för sin tuktade prosa, men jag måste säga att den kvaliteten var svår att upptäcka: förmodligen för att han är så efterapad att det blivit en normalprosa. Denna kvalitet verkar dock gå bättre fram på svenska, i alla fall av vad jag läst tidigare att döma.
På det hela taget var det väl inte tråkig läsning, men jag blev ändå lite besviken: jag hade som sagt förväntat mig och hoppats på något bättre. Möjligen var det besvikelsen över ett par av de första berättelserna kombinerat med trötthet som drog ned intrycket mer än rimligt: många av de senare berättelserna tyckte jag bättre om, när jag vant mig av med att vänta mig att det skulle finnas någon slags tanke bakom att upptäcka. Möjligen är väl hela poängen att livet inte har någon sådan: att det är grymt och sedan dör man.
Lämna ett svar