Nils Ferlins Dikter (varför har just redaktörer av poeters samlade verk begåvats med en sådan bottenlös brist på fantasi när det kommer till boktitlar?) är korta, taktfasta men stundom lite väl enkelt rimmade saker, oftast med enkelt och konkret bildspråk, uppgivna inför samtiden och pessimistiskt betraktande en alltmer fördummad omvärld. På det hela taget är det väl inte några större märkligheter: förutom de lite väl billiga rimmen märks en viss oförmåga att ge dikterna en god avrundning. Vi kan som exempel ta »Visst kommer mor –« ur Goggles:
Visst kommer mor att gråta
och hon som vid din sida går
ifall du skulle dö i år. –
men lite lär det båtaJa, lite lär det båta
att gråta och att gråta.
– Vad hjälper det en människa
att kinderna bli våta?
Alls inte oävet, men även om sluttanken är väluttryckt så får rimmet gråta-båta jobba alldeles för hårt. Och visst kan Ferlin bättre, som i »Du har tappat ditt ord« eller »Infall« ur Barfotabarn, men mycket är lite väl obetydligt, och man blir efter ett tag trött på bilder silverfärgade av månens ljus. Trevligare då när han någon gång far ut i en udda bild, som »Nu joddlar ingen näktergal –« (fast inte just joddlandet, det får gärna alpborna behålla för sig själva):
Vad sökte du i lump och kval,
djupt grävde du dig ner.
Nu joddlar ingen näktergal
kring dina gränder merFör övrigt var det, vill jag tro
en vanlig gråsparv blott.
Man diktar sig till mod och ro
envar efter sitt mått
Det är förvisso sant att man skulle vilja stöka runt lite i andra raden för att undvika satsradningen, och i sista för att stärka rytmen, men bilden med den till gråsparv förvandlade näktergalen är trevlig, och det lätt uppgivna konstaterandet i slutet är en god aforism. Som det mesta av Ferlins dikter är det måhända kanske inte det bästa som kan uppbringas, men heller absolut inget att fnysa åt. Det duger fint som trevlig läsning för stunden och skanderande av något av de bättre numren, men är alls inte oundgängligt.
