Ahh, midsommarafton – vilken dag kan tänkas passa bättre för att göra ett försök att störta en så kallad nationalskald från parnassen? För sällan har väl någon mindre förtjänat att vistas där än Heidenstam, här representerad av samlingsvolymen Dikter – en sällsynt illa vald titel med tanke på att han själv producerade en volym med det namnet. I vilket fall har jag sällan sett en så andefattig samling av dålig poesi – debuten Vallfart och Vandringsår är skriven på vers så knagglig att man undrar över att någon vågat ge ut den: den är full av nöd- eller halvrim, saknar klang och har så dålig språkkänsla att den tvingas upprepa ord på ett så taffligt sätt att jag knappt tror jag sett något liknande. Dess första del bygger på österländsk exotism, vilket inte är ett oävet ämne, men förmår inte göra något nämnvärt med de högpoetiska namn som finns att tillgå. Dess andra del innehåller en del centrallyrik som någon gång kan vara välfunnen, men som för det mesta bara klingar ut i ett »jaha« – när man inte blir rent av repellerad av de åsikter Heidenstam torgför: menar han verkligen att han tycker att en enda grymhet mot ett djur skulle beröva någon allt människovärde? Så här låter det i alla fall:
Och låg han sjuk, den vän, som nänts att slå
ett värnlöst djur, och låg han törstig då,
när vid hans säng jag låg den sista natten
jags kulle råga glaset fullt med vatten
och dricka det i botten själv och gå.
På det hela taget är det så med Heidenstam att när han skriver långt, då är det för mycket, och när han skriver kort, då är det för lite: för mycket eftersom dikten förlorar allt fokus och all mening (vid ett tillfälle har han en berättelse i en berättelse i en berättelse. Sånt kan kanske stora skalder komma undan med, men inte en dilettant) , för lite eftersom man lämnas undrande om han hade något att säga överhuvudtaget. Någon gång blir det väl rätt längd, och då kan det bli en rätt trivsam dikt av det hela, men för det mesta är man endast uttråkad eller förvillad – stundom båda. Ta Spegeln som exempel: den börjar med att berätta om ett besök i Versailles, där Heidenstam får syn på en spegel som inte visar ansiktet, utan bara kroppen. Sedan berättas om hur den beställdes av den unga drottningen, varvid hon föredrog den framför en gåva med bröd till folket. Sedan kommer revolutionen, där
Hon såg blott skepnad vid skepnad trängd
av skrattande, ropande, rasande kvinnor.
Hon såg ej längre en människomängd
men ett koppel hundar, en flock varginnor
Drottningen flyr, och kommer fram till spegeln: där ser hon sig själv, en kropp utan huvud. Således ett gott uppslag för en dikt, med klar poäng, men alltför omständligt berättat (fyra sidor går åt), och utan att riktigt få ordning på just poängen.
Annars har ju Heidenstam uppmärksammats för hans politiska åsikter, och de får gott om utrymme. Här finns revolutionsromantik sida vid sida med avsky inför pöbeln och lättjefullt avståndstagande från allt vad arbete heter. De två textställen hos Heidenstam som blivit mest spridda återfinns båda i den lilla Ett folk, där den tidigare kärleken till landet nu förvandlats till äcklande nationalism: Medborgarsång, med orden om att
Det är skam, det är fläck på Sveriges baner
att medborgarrätt heter pengar
är väl trots sin blodighet inte alltför förfärlig, men Åkallan och löfte, där man läser att
Det är stoltare våga sitt tärningskast
än tyna med slocknande låge
Det är skönare lyss till den sträng som brast
än att aldrig spänna en båge
är i sin helhet en vidrigt bombastisk exponent för den fördärvliga tro på kriget som stärkare av nationen som snabbt kom blev ett av första världskrigets offer. Samma tanke återkommer i flera dikter, lika vanvettig varje gång. (Notera förresten: bilden med bågen är hel och ren, men hur kan ett tärningskast underhålla en låga?).
Nu är naturligtvis inte allt dåligt; det finns en del goda dikter, även om de riskerar att drunkna i allt mediokert, osmakligt och dåligt. Sviten med Gullebarns vaggsånger, där Heidenstam producerat sagovers till sin lille son är faktiskt gullig samtidigt som det håller god standard:
Såg östan, såg västan det sjumila slott
som ingen bebor och bevakar
där brummar regnet fradgande grått
ur rännornas rostiga drakar
Tack och lov verkar han fått bättre ordning på versen med tiden, och Nya dikter är någorlunda vänlig mot känsliga läsare, även om de fortfarande ibland helt tycks vara helt poänglösa. Med Gustaf Frödings jordafärd får han till något som faktiskt är riktigt njutbart. Där gäller faktiskt att
Oförgängligt
strängaspelet, det silverklara
ljuder ännu för oss som förr.
Read Full Post »
