Det är inte mycket i Svenska folksagor som kan anklagas för att vara direkt originellt; likt bakterier har folksagor en tendenser att spridas och mutera, plocka upp partier ur andra och förlora dem igen, och det är förvånande ofta man kan känna igen material som berättade redan för flera årtusenden sen – en av sagorna är till exempel en direkt motsvarighet till Odysseus och Polyfemos, komplett med förblindning och ljugande om namn.
Annars är det för det mesta fråga om det gamla vanliga: unga män och kvinnor som försöker få dig en prins eller prinsessa att gifta sig med, eller en moralism om att man skall vara snäll och foglig, eller möjligen bara en skabrös historia om hur klockarn fick den snåle prästen att bli givmild: för det mesta ändå rätt oskyldigt i berättandet – unga gossars högsta dröm verkar vara att sova i samma säng som prinsessor, och även om man förstår vad som egentligen avses så låter det ändå på berättelsen som det vore just sömn som avses (unga flickor på äventyr siktar dock vanligen icke på att sova hos unga män, även om huvudpersonen i »Prins Hatt under jorden« kommer rätt nära detta).
Även om man som sagt känner igen mycket så är de mer kända sagorna något muterade från den variant man är van vid, och även en historia som den om Askungen kan bjuda på överraskningar. Sedan finns det ju de som faktiskt närmast blivit ordspråk, som »Kärringen mot strömmen« och »Goddag, yxskaft!«, eller de som på andra sätt blivit kända, som raderna »spelar min lind, sjunger min näktergal?« ur »Lilla Rosa och Långa Leda«.
Alvario Tapias fina illustrationer skall också berömmas; bra teckningar, ofta med mönster hämtade från tidigmedeltida föremål, vilket passar perfekt till berättelserna och förhöjer upplevelsen ytterligare ett par snäpp.
