Man vet vid det här laget vad man har att vänta av Simon Stålenhag: en helt okej liten historia i ett nära förflutet, nära verkligheten men fylld av märkliga maskiner, rikt illustrerad av digitala målningar som blandar (vanligen svensk) ordinär vardag ur det nära förflutna med mer eller mindre framträdande intrång av fantastik. Så även i Svenska maskiner enskilt belägna, där ett märkligt wunderwaffen exploderat i mälarskärgården och gjort halva Åkerö till en obebolig plats där tid och rum inte längre beter sig som förväntat.
Berättaren Linus växer upp där, tillsammans med Valter, en annan särling med smittande fascination inför den förbjudna zonen. Linus bryter sig dock till synes loss från gravitationsfältet för att plugga på annan ort, men dras så tillbaka: inte bara av zonens icke-euklidiska geometri, utan även när han börjar erkänna sin attraktion till Valter själv.
Historien är som sagt fungerande, men knappast mycket mer än så: småortens inskränkta supkultur fångas, liksom svårigheten att förstå sina egna känslor, men främst läser man för att förstå bilderna: rostande stridsmaskiner, fyrhjulsdrivna bilar (dessa är nog faktiskt fler än underligheterna) och så ibland små saker som egentligen mest känns som studier man undrar om man egentligen behöver: en iskall mjölkflaska, en skrynklig kondom, en bilnyckel. Ibland bara en bild av småort: en villa, en parkering utanför ett kebabhak, en snöig väg, helt utan ens det märkliga tornet som oftast syns någonstans i bakgrunden. Det är vackert, men någon gång tvivlar man på om det var värt besväret.
