Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2026

Man vet vid det här laget vad man har att vänta av Simon Stålenhag: en helt okej liten historia i ett nära förflutet, nära verkligheten men fylld av märkliga maskiner, rikt illustrerad av digitala målningar som blandar (vanligen svensk) ordinär vardag ur det nära förflutna med mer eller mindre framträdande intrång av fantastik. Så även i Svenska maskiner enskilt belägna, där ett märkligt wunderwaffen exploderat i mälarskärgården och gjort halva Åkerö till en obebolig plats där tid och rum inte längre beter sig som förväntat.

Berättaren Linus växer upp där, tillsammans med Valter, en annan särling med smittande fascination inför den förbjudna zonen. Linus bryter sig dock till synes loss från gravitationsfältet för att plugga på annan ort, men dras så tillbaka: inte bara av zonens icke-euklidiska geometri, utan även när han börjar erkänna sin attraktion till Valter själv.

Historien är som sagt fungerande, men knappast mycket mer än så: småortens inskränkta supkultur fångas, liksom svårigheten att förstå sina egna känslor, men främst läser man för att förstå bilderna: rostande stridsmaskiner, fyrhjulsdrivna bilar (dessa är nog faktiskt fler än underligheterna) och så ibland små saker som egentligen mest känns som studier man undrar om man egentligen behöver: en iskall mjölkflaska, en skrynklig kondom, en bilnyckel. Ibland bara en bild av småort: en villa, en parkering utanför ett kebabhak, en snöig väg, helt utan ens det märkliga tornet som oftast syns någonstans i bakgrunden. Det är vackert, men någon gång tvivlar man på om det var värt besväret.

Read Full Post »

Olle Engstrands Kan du säga Schweiz? har några år på nacken, men med undantag för ett stycke om namn på andra länder och städer är den inte alltför åldrad i innehållet: hur svenskan (och i viss mån andra språk) uttalas. En del är sådant där som självutnämnda språkpoliser vanligen grumsar över: språkvetares alltför liberala inställning till allt som inte är exakt som det var när språket var perfekt (det vill säga ungefär när nämnda språkpoliser gick ut i vuxenlivet).

Jag kan inte säga att jag egentligen finner hans ställningstaganden speciellt förvånande eller orimliga. Däremot är tilltalet ibland orimligt hejigt, dispositionen ibland rörig och syftet oklart: är meningen verkligen att hjälpa till med uttalet av diverse knepigheter så går det lite på tvärs med styckena som säger att det mesta går bra, eller påpekandena om att det minsann finns hjälp att få på internet (tre tillfällen) för professionella talare som vill respektera hur folk själva uttalar sina namn.

Den enda gången det egentligen verkar bli lite intressant är när det gäller de där främmande namnen. Personligen är jag inte övertygad om att det är en lyckad utveckling att svenskan skall anpassas efter vad lokala makthavare tycker (är det verkligen bättre med »Turkije« än »Turkiet«?), och vissa av Engstrands yttrande pekar i liknande riktning, men det är väl den där intränade deskriptiva reflexen som slår till.

I slutändan är jag inte säker på om jag egentligen fått ut så mycket av detta. Det kan vara så att boken bättre passar de som precis vill börja läsa in sig på språk och uttal.

Read Full Post »

X-terminators är en tämligen dum serie. Att den vet om detta själv gör det aningen bättre (en av delarna heter till och med »This books is gleefully stupid«), men jag vet inte om det är tillräckligt för att ursäkta alla dessa rutor med lättklädda unga damer, vid ett par tillfällen till och med i olika typer av fetishkläder. Allt börjar med att Dazzler dumpar sin idiotiske, tämligen nye pojkvän, och sedan tar hon med sig Jubilee och Boom-Boom för att dricka bort problemet. En omgång sömnmedel i glasen senare, och så är de i någon slags dödsmatch med massor av vampyrer och andra vandöda, men de träffar i alla fall på Wolverine (Laura Kinney).

Som sagt, detta är en bok om man gillar ovanstående fyra som håller på och förolämpar varandra, beter sig dummare än de nog egentligen är, gärna halvklädda, och i tämligen idiotiska situationer. Man inser snabbt att man inte får vänta sig mycket mer än så.

Read Full Post »

Läsningen av Annika Luthers Rågen: en spretig historia var ovanligt väl tajmad, precis i den brådaste tiden på året när skörden förr skulle skäras och volmas, när man kanske till slut vågade sig på en liten tacksam bön för att man nästa år inte skulle behöva svälta, i alla fall inte på grund av oår, ty nu kunde inte längre en tidig frost fördärva allt (möjligen ett stadigt ihållande regn som fick mögel att sätta sig överallt). Fast räknar man så kan ju egentligen vilken månad som helst på det ljusa halvåret nästan ses som lämplig, i alla fall om man tillgodoräknar sig svedjebrukets praktik, ty råg är en flexibel växt som låter sig handhas som ettårig eller tvåårig gröda.

Men nu kanske det är lika bra att ta ett steg tillbaka och förklara att den där underrubriken inte bara syftar på rågens ax, med lite tofsiga, kortare vippor (om man jämför med korn), utan också på framställningen, som drar åt det litterärt essäistiska. Jag vet inte om detta är ett drag den delar med andra verk som utkommit de senaste åren om någon kulturbärare som numer kommit lite på dekis (som ål, eller ved, eller krusbär), men det är trevligt. Det är också mycket finländskt: rågen har ju i högre grad förknippats med de östra delarna av Norden i synnerhet, och inte bara norra Europa i allmänhet, då den där tvåårigheten gjort att den klarat kalla, snörika vintrar väl, samtidigt som den också lämpat sig för det smedjebruk som kunde bedrivas i länder med gott om skog och ont om befolkning.

Ibland blir denna finländskhet närmast överväldigande för en fåkunnig svensk: nog går det någorlunda att orientera sig på nysvedda åkrar, bland rior i Vörå och vid påskens memma, men finsk poesi om kornknarrar (se där en liten kulturell skiftning) går över i alla fall mitt huvud, även om man bestås med översättning av Elmer Diktonius. Oftast är detta bara något som skymtar förbi som hastigast, en påminnelse om att svenskan talas i två länder.

De olika ämnen som tas upp – förutom ovan nämna även sådant som mjöldrygan och dess gifter, rågens historia, den stora svälten på slutet av 1860-talet (som slog lika skoningslöst mot Finland som Sverige, även om de finländska myndigheterna verkar ha varit aningen mer beredda på att göra insatser att motverka den, oavsett att de var ineffektiva och senfärdiga), biologi, växtförädling och en del annat smått och gott. De meterhöga rågfälten må ha försvunnit som en effektiviseringsåtgärd, men fortfarande böljar vinden i kortväxta avläggare, och fortfarande går det att hitta ljusblonda fält om man bara letar lite. Huruvida ett sädesslag som blev populärt tack vare sin förmåga att stå ut med kalla nordliga vintrar och korta, intensiva somrar kommer behöva vara det även framöver dock återstår att se.

Read Full Post »