Det är inte så att det är helt ovanligt med härskare med kulturella intressen (den fantastiske Chilperik kommer osökt till minnes), men det är tveksamt om någon varit lika framgångsrik på båda områdena som Markus Aurelius – möjligen då hans företrädare Claudius, vars förlorade verk om etruskerna och etruskiskan begråts av såväl historiker som lingvister. Likväl, kejsar Aurelius Självbetraktelser är en liten volym stoisk filosofi: inrikta ditt sinne så att världen inte skadar dig, var rättvis och mild, och kom ihåg att allt är förgänglighet.
Den påminner inte så lite om Predikaren i sina delar: inget är nytt under solen, du själv kommer snart dö, och till slut även domen över dig. Det enda som är av vikt är ditt sinnelag: om du lever oförvitligt kommer du må bra, oavsett omständigheter. Handla därför alltid väl mot din omgivning, förlåt de som av andra omständigheter behandlar dig illa, och oroa dig inte.
Det är en påfallande tilltalande filosofi, förutom i en viss defaitism som ibland skiner genom: när skall man ge med sig inför världens vilja, och när skall man kämpa? Markus Aurelius tycks trycka lite väl mycket på det förra, men annars är säkert hans filosofi sådan att den ger ro och gott samvete.
