OK, så Northanger Abbey är helt klart den minst sofistikerade av Jane Austens böcker: Catherine Morland reser till Bath, träffar människor som antingen är ytliga men säger sig tycka om henne, eller är mer komplicerade men mer pålitliga, och sedan far hon med de senare till Northanger och lär sig att inte tro på vad som står i romaner, allt kommenterat av en ständigt närvarande berättare som trots sympati för sin Hjältinna aldrig kan låta bli att ironisera.
Det är dock en heltigenom charmig bok, med en huvudperson så naiv att hon har svårt förstå att folk kan ljuga, och vars älskade är den mest charmige av Austens hjältar (möjligen kan några av de mindre önskansvärda männen tävla): de andra må vara präktiga karlar, men det är nog ingen man så gärna skulle ha över på middag som Henry Tilney.
Det är också en smula intressant att en del kommentatorer tycks tro att Catherine är mer eller mindre uppväxt på gotiska romaner: inte så! Det framgår faktiskt rätt tydligt att det är Isabella Thorpe som får henne att läsa sådana. I så fall är det väl det den enda möjligen goda gärningen hon genomförde, även om det är tveksamt med tanke på senare äventyr i Northanger.
Nåväl, nu är min omläsning av Austen slut, och mycket nöjsamt har det varit: de böcker jag tidigare inte skattade så högt har jag nu förstått mig bättre på, och de jag även tidigare var förtjust i visade sig stå rycken väl. Trevligt.
