Nu har jag börjat läsa Erik Anderssons Tolkien-översättningar: jag tänker försöka läsa dem med de äldre översättningarna vid sidan för att se skillnaden. Jag väntade mig inte alltför många allvarliga sådana i Bilbo/Hobbiten, förutom egennamn: Bilbos efternamn är det småfåniga »Secker«, Vattnadal heter något annat, Ohlmarks kanske bästa avvikelse Mörkmården har blivit det sämre Mörkveden, vilket visserligen är närmare men saknar såväl allitteration som det dovare å-ljudet, och Korpkullen har blivit det obegripliga Ramberget.
Annars är det kanske hugget som stucket. Jämför
I en håla i marken bodde det en hobbit. Inte en blöt och otäck jordhåla, där maskarna krälar och luften är skämd, och inte heller en torr och kal sandhåla där det inte finns någonstans att sitta och inget att äta; det var en hobbithåla, och en sådan är hemtrevlig.
med
I en håla under jorden bodde en hobbit. Inte en otäck, fuktig, smutsig håla full med maskar och kryp och däven lukt, inte heller en torr, kal, sandig håla utan något att sitta på eller äta. Det var en hobbithåla, och alltså var den hemtrevlig.
och originalet
In a hole in the ground there lived a hobbit. Not a nasty, dirty, wet hole, filled with the ends of worms and an oozy smell, nor yet a dry, bare, sandy hole with nothing in it to sit down on or to eat: it was a hobbit-hole, and that means comfort.
Vilken är bäst? Tja, Hallkvist ligger nog faktiskt lite närmare i meningsbyggnad, och hennes lilla »alltså« gör mycket, men å andra sidan är Anderssons »skämd« troligen ett bättre val.
Fast inte är skillnaden så stor att man hakar upp sig på den, annat än ibland vad gäller egennamn: det är samma trevliga berättelse om den lille hobbiten som helt plötsligt finner sig ute på äventyr, på väg mot ett berg med en drake och en skatt, jagad av vättar och vargar och spindlar och alver, med bara en dolk och en magisk ring att försvara sig med, och mest tvungen att lita på sitt eget huvud när dvärgarna hamnar i knipa. Att slutet är lika reaktionärt som Tolkiens senare verk, med sina kungahyllningar och tal om gammalt blod, är väl en liten fläck, och den tidigare vimsigheten slår kanske lite mot den generella stilen. För det mesta är det dock fortfarande ett trevligt litet äventyr, alldeles lagom skrämmande.
Lämna ett svar