Jag var inte helt säkert på vad jag skulle hitta i Översättarens anmärkningar, Erik Anderssons noter från tiden då han översatte Sagan om ringen: apolegetik för de val som Tolkiennördar lagt många timmar på att nagelfara, visst, men utöver det?
Svaret visade sig vara, bland annat: seminarieverksamhet, två förlorade ringar (varav en som gled av fingret vid bad i en sjö och nu ligger på dybotten och väntar på att en underlig varelse skall finna den), ett barn, sökande efter ett kontor i Alingsås, bokauktioner i Vara, en natt på slott utanför Vara (det är roligt att kunna se igenom beskrivningar av platser man inte får namnet på), noter om hur många tecken som producerats en viss dag, val vid översättningar av stycken som är knepiga men ingen direkt kommer att fundera över.
Och så, naturligtvis, alla dessa namn: hobbitar och deras efternamn, ortnamn, titlar i Gondor, alviska orter, namn på ringen (det går inte att adekvat översätta »The One Ring«) och Gollums språk. Inte allt jag har invändingar mot får förklaring, men en del, och det framgår att de mer radikala Tolkienfans som var inblandade ofta slet sitt hår över att Andersson vägrade följa deras (och ibland Tolkiens) råd.
Likväl, jag har ett förslag ifall någon får för sig att om femtio år översätta det hela igen: Gollum bör helt klart kunna väsa fram sitt smeknamn på ringen vid behov, och som Andersson säger bör namnet också kunna tänkas användas av andra som fångats av den. Varför då inte något i still med »min kostliga«? Inte lika naturligt som originalet, men knappast obrukbart.
Anderssons anteckningar är trevliga att följa, och man ser hur han ibland våndas över sina val, för att vid andra tillfällen dra i strid för dem. Sedan kan man inte annat än tycka att det är en trevlig ironi hur han på slutet uttrycker sin lättnad över att vara färdig, när man vet att han senare skall sätta sig ner med först Hobbiten och senare Odysseus. Ingen ro för de syndiga.
