Om namnen i Hobbiten var ett mindre irritationmoment blir de i Ringens brödraskap ett något större: det hemvanda Fylke är oigenkännbart, och ju mer man vandrar runt desto gladare blir man när man stöter på alviska eller namn på den gamla väströnan som inte ändrats.
Annars är det främst poesin man stakar på: den nya ringversen är tyvärr lite sämre: mer exakt, visst, men tyvärr: »skuggornas land« är långt ifrån lika ominöst som »där skuggorna ruva«: där riktigt ser man den väntande, planerande ondskan. Å andra sidan: versen om Aragon (»Allt är inte guld som glimmar«) är en förbättring, och de flesta andra bryr man sig knappast närmare om.
Annars är det skönt att återvända till Midgård, även om det är för att fly Fylke och de svarta ryttarna, eller ge sig ut på osäker färd mot Mordor: som en gammal vän man möter igen. Jag kan ha sagt det förut, men det är speciellt skönt att se hur olika hoberna är under Tolkiens egid jämfört med Jacksons: Merry är inte den bara aningen mindre dumme, utan faktiskt riktigt intelligent och modig, Pippin är inte den ende som hittar på dumheter, och Sam är inte lite småkorkad (han kallar inte sin far »gubbtjyven« heller).
Jag är fortfarande osäker på om det verkligen behövdes en nyöversättning, men en del ändringar är klart till det bättre.
Lämna ett svar