Egentligen borde jag införskaffat och läst Raymond Queneaus Exercises in style i svensk istället för engelsk översättning, men gjort är gjort. Poängen framgår ändå: det här är formens triumf över innehållet. Det senare är snabbt redogjort för: ung man i fånig hatt och med lång nacke muckar gräl på buss, genom att påstå att hans granne knuffas med flit. Han flyr dock sedan direkt till en ledig plats istället för att fortsätta grälet. Två timmar senare ser berättaren honom vid Gare Saint-Lazare, där en han av en vän råds att flytta upp en knapp i sin överrock.
Detta varieras på alla möjliga sätt: i vers, med dubbleringar och redundans av alla, samtliga, viktiga och nödvändiga ord och termer, beskrivet utifrån lukt, smak, känsel, hörsel respektive syn, med bara början av orden, med bara slutet av orden, på grislatin, som ett officiellt brev, med hellenismer, gallismer, som en italienare, på cockney.
Vissa variationer är roligare än andra: de där bokstäverna eller orden permuterats blir bara goja och ointressanta efter första tagningen, men drivs på i ytterligare tre onödiga. Annat, som användande av latinska retoriska vändningar, är direkt olämpligt för ett såpass analytiskt språk som engelskan, där ordföljd är viktigare än böjningsform för att sortera ut relationer.
Men visst är det intressant på hur många sätt man kan variera en såpass enkel berättelse: om inte annat visar det att vi aldrig kan få slut på nya texter att skapa och njuta av. Och bara det är ju en tröstefull tanke.
