Jack London skrev massor av böcker, men endast en eller två kommer ens i närheten av den berömmelse som häftar vid hans mest kända: Skriet från vildmarken, som har fler översättningar till svenska än jag orkar räkna (de är minst ett halvdussin). Det är på ytan en rätt spännande liten historia om familjehunden Buck som bortrövas och säljs som slädhund att nyttjas i guldrushens Alaska, och som under kampen för att överleva blir allt vildare.
Det stora problemet är dock att den utan att göra mer än ytterst milt våld skulle kunna läsas som en fascistisk fabel.
Här är det bäst att påpeka att jag inte tror för ett ögonblick att det egentligen är menat så: det är bara den allmänna blandningen av naturdyrkan, Bucks förvandling till überhund, romantiseringen av våldet och kampen för tillvaron och den starkes rätt och vilja att leda som tillsammans verkar i den riktningen, även om de en och en skulle kunnat uppträda som element, även i den form de har här, utan att de därför skulle varit problematiska. Men sammantaget blir intrycket ibland obehagligt, speciellt om man inte ser det förrän i efterhand.
Buck blir alltså efter att handlingen fortgår alltmer »primitiv« (vilket skall förstås ungefär som: stark och slug och framförallt självisk och solitär). Han går från vänlig familjehund till slädhund i en tydlig hierarki till kompanjon till en skogsman, och blir under tiden bara mer och mer härdad och obändig. Visst finns det poänger i att skildra en natur där man måste slåss för brödfödan till skillnad från diverse romantiskt dravel, men det här slår snarast över, och när Buck mot slutet slåss mot en ensam gammelälg (efter att den separerats från sin flock, vilket verkar vara en mycket oälgig sak för den att ha) så gör han det mest för att han vill – vilket knappast är vad ett riktigt vilddjur skulle göra.
Men det är en bra historia – så länge man inte tittar för nära på den.
