Det förefaller som om Frans G. Bengtssons Röde Orm, eller, som dess engelske Michael Myers kallade den, The long ships, har fått en smärre återfödelse i den anglosaxiska världen på senare år. Gott så; bra litteratur bör spridas. Eftersom jag läst den en gång på tyska, förutom alla ungdomens genomläsningar av originalet, så kunde det kanske vara värt att se hur den tar sig i engelsk språkdräkt.
Naturligtvis är det inte lika bra som på svenska. Bara det att Bengtsson skrev sin berättelse vid exakt rätt tidpunkt för att hans språk skulle framstå som mycket konservativt snarare än arkaiskt gör det svårt att hitta rätt stilnivå. Samtidigt lyckas Meyers i alla fall, till skillnad från tyskarna, behålla ordet »piss« i Tokes replik när han kommer tillbaka från att ha gått ut tillsammans med Dyre. Men »still there are Jomsvikings living« är nog tyvärr så bra det går att få det, och översättningarna av epitet är ibland smått löjliga (de som brukar framhäva engelskans överlägsenhet utmanas härmed att åstadkomma en bra översättning av »Vidfamne«).
Ändock: trots att språket inte är detsamma, så är ändå skildringarna av kung Haralds gästabud, eller plundringståget till England, eller tinget vid Kraka sten mycket läsbara saker som likt Orm själv inte mister mycket av sin styrka med åren.
