Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Frans G Bengtsson’

Jag är inte helt säker på att titeln på Frans G. Bengtssons Sällskap för en eremit är helt välfunnen; om vi ponerar att det faktiskt finns eremiter i önskan av umgänge är jag inte helt säker på att Frankrikes marskalkar, General Sleeman, Mandeville, eller brottare är de som bör ställa sig först i kön – men väl kanske Canterbury Tales, Eddan, lord Byron, fiktiva detektiver och någon schackspelare skulle kunna välkomnas i enstöringsgrottan.

Om det är något särskilt som utmärker denna klippbok är det väl snarast de många utfallen mot den samtida litteraturen och vad Bengtsson uppfattade som ett billigt rotande runt i enkom för ändamålet uppfunna gestalters själsliv, gärna sådana som krävde så lite skaparkraft som möjligt (man skulle lätt annars kunna anmärka på att de båda författare som Bengtsson i boken främst framhåller som läsvärda, Mann och Conrad, båda ägnade sig åtskilligt åt just sådana studier av karaktärer, men Bengtsson menar också att de hade faktisk förmåga att skapa sådana).

Som motbild till detta finns bland annan den lilla novellen »Ödun med isbjörnen«, om en islänning som tar med sig ett sådant djur till kung Sven (Estridson) av Danmark och den lön han får för detta, en meditation över Lop Nor och upptäcktsresande i allmänhet, en fin essä om vad man bör fylla sina bokhyllor med, och en om vad som fyller väggarna och golven i den stuga Bengtsson arbetade i (i vilken man kan se uppslaget till en mindre detalj i Röde Orm). Samt det mycket goda stycket om schweizxare och landsknektar.

Förutom då den hårt ridna käpphästen om psykologiserande litteratur är väl annars den enda riktiga svagheten essän om brottare, som lider av att handla om numera glömda idrottsmän, dessutom verksamma i en sport som tappat popularitet och lyster. Styckena med indiskt tema har också en anstrykning av kolonialism, men inte på ett sätt som förtar nöjet. Den där eremiten kanske inte skulle misstycka trots allt.

Read Full Post »

Frans G. Bengtssons Silversköldarna kan aldrig bli den essäsamling som står allra främst i författarens produktion: den upppvisar i hög grad hans mindre tilltalande politiska åsikter i frågor som kolonialism och etnicitet, främst i styckena om Indiens historia och Arthur de Gobineau, och även om passagen om amerikanska inbördeskrigets orsaker i essän om Ulysses S. Grant bäst läses som en förvisso cynisk men ändå klarsynt analys av att trots att slavarna frigjordes så var de fortfarande förtryckta – de var och förblev »negrer« i de ljushyltas ögon –, så är hans slutsats att sydstaternas secession var juridiskt oantastlig och att det hela därför var ett utslag av nävrätt, i efterhand försedd med knappt skylande ursäkter om kamp mot slaveriet, varför man som moralisk människa måste anse det hela som en stor tragedi: detta är svårt att smälta för den som sitter med facit och möjlighet att anbringa konsekvensetik.

Annat är betydligt trevligare: vi kan bortse från det relativt svaga numret om kärleksbrev, och att hans åsikter om det talade språkets låghet tar sig något paradoxala när man håller i minnet hans stora uppskattning av diverse litteratur som utformats i tidevarv när skribenter i första hand sysslade med nedtecknande av olika muntliga traditioner (här representerade av de »danska« medeltida balladerna, där han förvisso också betygar herrar filologer som avskrapat senare tiders anhopade tillägg och förvanskningar sin uppskattning), samt att han ägnar lite väl mycket energi åt nedsablande av undermåliga översättningar (dels av stycket om Jehu farande i Andra konungaboken i 1917 års bibel, dels av Egil Skallagrimsons saga i översättning av Per Wieselgren) liksom av grumligt tänkande i form av en engelsk författare som menar att Hamlet borde svälja att kung Claudius dödat sin bror och ursurperat tronen, och att allt som sker i pjäsen är Hamlets fel (sådant är förvisso roligt att läsa, även när sabeln möter sedan länge dött kött, men inte riktigt lika roligt som mer positivt laddat material).

Som bäst är Bengtsson när han behandlar rent historiskt material: texten om Grant som blir till en överblick över hela kriget och nordstaternas allmänna brist på dugligt högsta befäl, i Froissart där han hittar en själ med liknande inställning till historien (med skillnaden att för Froissart var det samtiden, och Bengtsson tvivlar på att inställningen då är riktigt sund), i Carlyle en annan, ingenjör Andrée behandlas inkännande men utan att skulden avskrivs, och de gamla stortjuvarna Lasse-Maja och Carl Fredrik Lilja bestås med uppskattning för sina biografier: av Bengtsson kallad enkel, hederlig litteratur.

Sekunda varor är nog tyvärr oundvikliga i denna typ av klippböcker (även om Bengtssons har den stora fördelen att han faktiskt omarbetade och fyllde på sina gamla tidningsartiklar med ytterligare material), men här är även sådant av en klass som annars alltför sällan ses. Inte ens de förkastliga åsikter som på enstaka sidor ventileras är tillräckliga för att förta nöjet när de väl passerats.

Read Full Post »

Det förefaller som om Frans G. Bengtssons Röde Orm, eller, som dess engelske Michael Myers kallade den, The long ships, har fått en smärre återfödelse i den anglosaxiska världen på senare år. Gott så; bra litteratur bör spridas. Eftersom jag läst den en gång på tyska, förutom alla ungdomens genomläsningar av originalet, så kunde det kanske vara värt att se hur den tar sig i engelsk språkdräkt.

Naturligtvis är det inte lika bra som på svenska. Bara det att Bengtsson skrev sin berättelse vid exakt rätt tidpunkt för att hans språk skulle framstå som mycket konservativt snarare än arkaiskt gör det svårt att hitta rätt stilnivå. Samtidigt lyckas Meyers i alla fall, till skillnad från tyskarna, behålla ordet »piss« i Tokes replik när han kommer tillbaka från att ha gått ut tillsammans med Dyre. Men »still there are Jomsvikings living« är nog tyvärr så bra det går att få det, och översättningarna av epitet är ibland smått löjliga (de som brukar framhäva engelskans överlägsenhet utmanas härmed att åstadkomma en bra översättning av »Vidfamne«).

Ändock: trots att språket inte är detsamma, så är ändå skildringarna av kung Haralds gästabud, eller plundringståget till England, eller tinget vid Kraka sten mycket läsbara saker som likt Orm själv inte mister mycket av sin styrka med åren.

Read Full Post »

Egentligen är inte ens jag galen nog att betala ett par hundra spänn för Frans G. Bengtsson: en bibliografi, men när den nu bara kostade ett par tior i bokbordet så kunde jag inte komma undan. Det är alltså en så fullständig förteckning över allt av och om författaren som de båda författarna Rolf Arvidsson och Jan-Eric Malmquist kunnat återfinna med hjälp av tidningsklipp, biblioteksbesök, internetsökningar och förfrågningar till Frans G. Bengtsson-sällskapet. Den som vill veta exakt hur många språk Röde Orm översatts till (26), eller var exakt »Kung Karls värja« sattes i tryck (Lundagård) bör omedelbart konsultera. För övriga finns material av åtminstone visst intresse: en kort biografi, en samling fotografier, och citat ur valda verk och annat. Alltså: känner man behovet så är det en tia, om man inte har ett väldigt speciellt intresse är det som bäst en trea.

Samtidigt har också Frans G. Bengtsson-studier XV: Författarskap i ett författarskap lästs. Förutom just bibliografin behandlar häftet också dess författare Arvidsson, nyligen bortgången, men även ett brev till Bengtsson från en engelsk diplomat skickat under kriget, och dessutom vad Bengtsson då ägnade sig åt annars. Utöver detta finns en text om Karl XII-biografin, och en kortare text om besök hos svågern på Krapperup. Inget överdrivet omskakande, men trevlig läsning.

Read Full Post »

När jag första gången läste Frans G Bengtssons poesi tror jag inte riktigt jag begrep mig på dem: det var hyfsat, men inte utomordentligt. Vid en omläsning av Tärningkast, i textkritisk utgåva, får jag nog revidera detta något: Sonetterna är fortfarande inte mina favoriter, men utöver »En ballad om mitt hjärta« så fastnar även »En ballad om franske kungens spelmän«, och den lätta »Ack, om jag vore kung«.

Den formella hanteringen är skicklig; det är endast undantagsvis som författaren fuskar på andra sätt än med poetisk ordföljd; betoning och meningsslut följer meter och strof. Ämnesvalen är främst historiska ämnen, med enstaka kärleksdikter och en avslutande avdelning med naturlyrik. »I Vävarnas gränd« kombinerar historiskt ämne med social upprördhet: hårt arbetande vävare har ersatts av ett modernt Sodom.

Även om jag fortfarande inte vill kalla det för riktigt stor dikt, så är jag nog ändå beredd att uppvärdera det något; Bengtssons dikter – i alla fall de mer lyckade – är klart goda nog att kunna överleva utan hjälp från hans senare prosaförfattande, även om detta framstår som betydligt mer enastående.

Read Full Post »

Den andra högen om fyra häften från Frans G. Bengtsson-sällskapet visade sig vara betydligt trevligare än den första: här slipper man i stort sett helt återberättande av texter som de flesta mottagare torde njuta mer av i original och som inte ens fått lite hjälpsam extrabelysning.

Ett återgivande som det dock faktiskt finns poänger i finner man i häftet Fotnoter och horisonter: Bengtssons anmärkningar i egenskap av översättare av Eric Linklater kan vara lite väl svårfunna även för entusiasten, men är nog så roliga att läsa om (i alla fall vad gäller Poeten på Pelikanen är de kanske rentav bokens höjdpunkt). I samma häfte finns också en text som säger sig handla om hans »horisonter«, ett nebulöst ord som dock tydligen skall förstås som hans syn på författande. Inget revolutionerande, men läsligt.

I Livsledsagaren, gentlemannen, berättaren låter först professor Ann-Sofie Ohlander läsaren ta del av hennes förhållande till författaren, hur hon läste honom i barnaåren och ibland använde hans text om Jehu som varning inför det alltför urvattnade uttrycket. Sedan gör Torsten Ehrlow en genomgång av Bengtssons kvinnoporträtt för att se om den avsky inför kvinnosynen som ges uttryck i »Ballad om franske kungens spelmän« bara är rollens eller om författaren månne delar den (och se! han visar sig inte göra det). Slutligen så har Sune Jakobsson en text om eventuella tidiga yttryck för sådant som senare skulle bli en del av Röde Orm, med genomgångar av poesi och brev till Tristan, skäligen ofarlig materia.

Lustgården, Karl XII och ett besök hos Frans G. Bengtsson består till hälften av ett kapitel menat för Den lustgård som jag minns, men som senare förkastades som helhet. Andra hälften utgörs av en text där en lärare Kurt Cederholm gör ett besök i Ribbingsholm tillsammans med ett par kollegor och av författaren serveras drinkar, historier samt fixa idéer, samt en jämförelse mellan Bengtssons och Ernst Brunners Karl XII-skildringar, idag troligen ansedda som ungefär lika användbara för akademiska studier. Inte min musik.

Slutligen så finner man i I Össjö och Lakedaimon häftenas minst intressanta bidrag, där Anders Ollfors går igenom Bengtssons produktion på jakt efter material som rör grekisk och romersk antik, vilket visar sig låta göras utan att något allra minsta omnämnande behöver förbigås. Man finner även en annars oomtryckt dikt kallad »Höstheden«; av namnet kan man sluta sig till ungefär vad den går ut på. Slutligen berättar Eva Thorén om barndomsminnen av »Farbror Franske«, som han kallades när han var deras granne i Skåne, innan han hittat hustru och egentligen fått ordning på ekonomi:en trevlig text som lämpar sig som avrundning.

Read Full Post »

På antikvariat har jag plockat upp en mindre hög av Frans G. Bengtsson-sällskapets skrifter, små häften om tvenne dussin sidor vardera, som behandlar diverse ämnen med anslutning till författaren. Jag skall här ge kortfattade omdömen om de första fyra:

I Frans G. Bengtsson, poet och prosaist, är två föredrag av Lennart Ploman återtryckta. Dessa består väsentligen av kortare introduktioner till långa citat, och är därför av begränsat intresse för de som redan läst Bengtsson själv.

Lyriskt 20-tal i Lund handlar som titeln meddelar om det kotteri av lundaskalder som Bengtsson tillhörde; de främsta däri var förutom honom själv Hjalmar Gullberg och Sigfrid Lindström. Det är intressant och ger perspektiv, samt några utdrag ur det skämtsamma eposet Rubaiyat om Lund, skrivet av de tre ovannämnda tillsammans med Bengt Hjelmqvist.

I Frans G. Bengtsson, Hérédia och vi ligger fokus på den spansk-franske skalden, sonettens mästare, beundrad och biograferad av Bengtsson, som introduceras och översätts av Lars Strand. Dessutom finns en text om tonsättningar av Bengtssons poesi.

Slutligen får man i Frans G. Bengtsson, Thoreau och Conrad läsa först en kortare studie av översättningen Skogsliv vid Walden (den som läst diskussionerna om Ohlmarks översättning av Sagan om ringen känner igen mycket av kritiken), sedan en länge oomtryckt recension från Bengtsson av Conrads Fribrytaren, och till slut en sammanfattning av en brevväxling mellan Bengtsson och en litteraturintresserad lärarstudent. Detta är också tillsammans med häftet om Lundaskalderna den mest intressanta av skrifterna.

Read Full Post »

I mitt fortgående trålande efter allt relaterat till författaren har jag nu kommit till Frans G. Bengtssons lyrik med kommentarer, en skrift där nio olika alster belyses på olika sätt av var sin medlem i Frans G. Bengtsson-sällskapet, under redaktion av Lennart Ploman.

Med undantag för stycket om Inför kvinnan ställd, som redaktören själv fått på sitt bord (med den fnoskiga kommentaren att han som kvinnoläkare borde vara den som har bäst möjlighet att kommentera den), består kapitlen av dels det poem som skall kommenteras, och sedan en längre eller kortare text som anknyter till det, från Bertil Rombergs verstekniskt inriktade kommentar till »En ballad om franske kungens spelmän« över Jonas Ellerströms superlativa hyllningar till »En ghasel« (avslutad med en beklagan att Bengtsson inte fortsatte med poesin) till Sven Wittboldt minnen av hur »Förbannelse över byråkratismen« kom till, tydligen efter det att någon beskäftig typ fordrat licens för staffanssång (man anar en händelse som skulle ge perspektiv på dagens debatter om skolavslutningar i kyrkor, och önskar att minnena var mer utförliga) och Tryggve Emonds översättning av »To Bessie N.«.

Rombergs inledande text är den bästa, i alla fall den som lyckas ge mest perspektiv på det man är intresserad av samtidigt som den ger nödig historisk bakgrund; försöken att göra detsamma med Can Grande och Dante i Verona eller Lunds universitet urartar så man undrar om inte författarna glömt vad de egentligen har att skriva om, och texten om »Stenlegendens lockelser« (som behandlar det runristade lejonet som nu befinner sig i Venedig) är farligt nära samma problem.

Men visst, för den intresserade är det en trevlig liten bok, och det är svårt att riktigt tycka illa om avvikelser från ämnet när författaren de skriver om själv var högst benägen till intressanta sådana.

Read Full Post »

Samlingen Karoliner, utgiven av Frans G Bengtsson-sällskapet efter att de funnit en serie artiklar i Veckorevyn (av alla tidningar!), handlar precis om sin titel: tio olika personer som följde Karl XII i fält, från drabanter som Axel Patrik Thomsom och Johan Fredrik Rühl över ryttarmästare Jon Stålhammar och partigängaren Stefan Löfving till diplomaten Olof Hermelin.

Det är korta texter, med material som troligt blev över från Karl XII:s levnad, även om huvuddelen inte har så mycket med kungen att göra. Man får se hur ovan nämnde Rühl planerade en egen liten Anabasis, hur Carl von Roland flydde sin ryska och sin danska fångenskap, hur Alexander Magnus Dahlberg (Eriks brorson) hjälpte till att förlösa en polsk kvinna och höra om generalen Mardefelt, som verkar ha varit en ovanligt god människa, utöver en utmärkt infanteribefälhavare.

Texterna blir aldrig längre än halvdussinet sidor, och ger inte mycket utrymme för Bengtssons essäkonst, men det är ändå trevlig läsning, då varje text är ett avslutat helt och många episoder är nog så spännande i sig själva. Både de som intresserar sig för Bengtsson och de som är mer inriktade mot Karl XII och hans män torde kunna finna nöje.

Read Full Post »

Även om häftet med Fyra texter om liv och läsning, upphämtade bland Frans G. Bengtssons efterlämnade papper, innehåller precis vad som står på omslaget (vilket man ju normalt inte kan vara alltför säker på), så har jag hoppat över att läsa en: den ingår nämligen i ett annat jag också införskaffat, och är i själva verket huvudanledning till att jag gjorde så. Texten om Lund får således anstå till senare. Återstår alltså tre:

»Språket och nutidsmänniskan« är ett anfall från den språkligt konservative Bengtsson på en kommitté som velat »förenkla« stavningen, till fromma för skolelever och personer med viktigare saker att tänka på (såsom kommittémedlemmar, kantänka). Sådana anfall kan man ju också hitta i de av författaren utvalda essäerna, och denna skiljer sig från dessa i främst två aspekter: den större fränheten, samt ett mer utvecklat resonemang om hur skriftspråket är det som behåller något av den ärvda urkraften, medan talspråket efter det att folk också börjat skriva blivit en alltmer degenererad och urvattnad produkt, vars enda livskraft kommer från dess parasiterande på skriften. (Bengtssons teorier är här i stora stycken felaktiga, oavsett vad Rolf Arvidsson i förordet vill tro, men en sak har han rätt i: efter skriftspråkets uppkomst är det svårt för nya grammatiska böjningar att vinna fäste, medan det alltid går att avveckla dem.)

Nästa text, »Tre äventyrsromaner«, ger intryck av att vara oavslutad: de två inledningarna hyllningarna av De tre musketörerna och Kidnappad är betydligt längre och i bättre stil än den avslutande lilla rekommendationen av Affären Costa Negra. Det hade nog kunnat bli en intressant essä, men som den är verkar halva fattas.

Till slut har vi vad som var menat som en inledning till hans memoarer, vari författaren meddelar sin ambition att skriva dels om sin barndom i ett Skåne ännu i stort sett orört av maskiner och påfund modernare än folkskolan, samt de år då han återvänt hem från tiden i Lund i syfte att först dö i en smärtfri sjukdom och sedermera – när sjukdomen visat sig något mindre fatal än man först trodde – för att vakta kor, eftersom dessa två perioder var de enda som varit i stort sett lyckliga och nyttiga; vad som därefter kommit sägs ha varit förfelat. Detta är väl den trevligaste texten av de lästa, kort men avslutad, om än till slut något för upptagen av att försvara valet att vid omtalande av författaren själv använda det för syftet befintliga pronomenet »jag«.

Texterna är alltså i stort att sätta klart nedanför de i hans egen tid utgivna, och kanske till och med nedanför medelnivån i den andra stora boken med papper ur diverse byrålådor, och kan därför knappast rekommenderas helhjärtat.

Read Full Post »

Older Posts »