Jag är inte helt säker på att titeln på Frans G. Bengtssons Sällskap för en eremit är helt välfunnen; om vi ponerar att det faktiskt finns eremiter i önskan av umgänge är jag inte helt säker på att Frankrikes marskalkar, General Sleeman, Mandeville, eller brottare är de som bör ställa sig först i kön – men väl kanske Canterbury Tales, Eddan, lord Byron, fiktiva detektiver och någon schackspelare skulle kunna välkomnas i enstöringsgrottan.
Om det är något särskilt som utmärker denna klippbok är det väl snarast de många utfallen mot den samtida litteraturen och vad Bengtsson uppfattade som ett billigt rotande runt i enkom för ändamålet uppfunna gestalters själsliv, gärna sådana som krävde så lite skaparkraft som möjligt (man skulle lätt annars kunna anmärka på att de båda författare som Bengtsson i boken främst framhåller som läsvärda, Mann och Conrad, båda ägnade sig åtskilligt åt just sådana studier av karaktärer, men Bengtsson menar också att de hade faktisk förmåga att skapa sådana).
Som motbild till detta finns bland annan den lilla novellen »Ödun med isbjörnen«, om en islänning som tar med sig ett sådant djur till kung Sven (Estridson) av Danmark och den lön han får för detta, en meditation över Lop Nor och upptäcktsresande i allmänhet, en fin essä om vad man bör fylla sina bokhyllor med, och en om vad som fyller väggarna och golven i den stuga Bengtsson arbetade i (i vilken man kan se uppslaget till en mindre detalj i Röde Orm). Samt det mycket goda stycket om schweizxare och landsknektar.
Förutom då den hårt ridna käpphästen om psykologiserande litteratur är väl annars den enda riktiga svagheten essän om brottare, som lider av att handla om numera glömda idrottsmän, dessutom verksamma i en sport som tappat popularitet och lyster. Styckena med indiskt tema har också en anstrykning av kolonialism, men inte på ett sätt som förtar nöjet. Den där eremiten kanske inte skulle misstycka trots allt.