Låt det vara klart från början: Jennifer Ouelletes The calculus diaries är inte en mattebok – det är en bok om matematik, närmare bestämt differentialkalkyl. Syftet är egentligen inte att man skall kunna räkna på saker när man läst den, utan att man skall veta vad man kan räkna på om man behärskar derivator och integraler (samt sannolikhetsanalys).
Visst, man får lära sig en del praktiska saker också, som lite om kägelsnitt, eller en hyfsad härledning av hur man räknar derivator och integraler, eller en helt okej förklaring av Fourierserier (som dock inte hålls isär riktigt ordentligt från Fouriertransformen). Mycket av boken är dock anekdoter, vilket tillsammans med de ständiga billiga skämten, ibland ger en lätt andfådd känsla: titta, man kan räkna på berg-och-dalbanor! och Zombier! och tulpanmarknaden i Holland på 1600-talet! och bågformer! och energikonsumtion! och titta här är en vetenskapsman! och här är en till! och en till!
Nå, matten är i huvudsak bra, och även komplikationer jag fruktade skulle missas tas efterhand upp. Det finns förvisso några misstag, i stil med missade parenteser i något uttryck. Den poäng som görs i slutet är också bra: matte handlar inte i första hand om medfödd talang, utan om övning. Även om man kanske inte kan ut var man befinner sig från ens hastighet så är dessutom bara vetskapen om att det går något att glädjas över; om man bara håller utkik och funderar så kanske man till slut förstår varför det där som lärarna försökte banka in i skallen på en var viktigt. Gör man bara det, så gör nöjet av att förstå att de praktiska svårigheterna känns betydligt lättare att ta sig igenom.
Lämna ett svar