Göran Hägg, möjligen den ende som kan tävla med Dick Harrison i bokproduktion, har i sitt senaste verk Svenska förmögenheter tagit sig för att skildra några av de stora ansamlingar pengar som skapats i Sverige, enkannerligen de som ärvts (eller i alla fall håller på och överförs till en yngre generation, som i fallet Kamprad), och som dessutom skapats genom modernt företagande (diverse adelsmäns hopkrigade godskomplex finns alltså inte med, även om några av personerna som skildrats var verksamma så tidigt att de adlades och en av förmögenheterna hade en adlig pengasamling som grundplåt).
Eller, pengar och pengar; snarare är det väl de familjer som kontrollerat dem (observera ordvalet: en mycket vanlig åtgärd för att slippa undan diverse bekymmersamma arvsförordningar och liknande har varit att sätta in dem i stiftelser som man på olika sätt dominerat). Det är både familjer som är extremt välkända, som Wallenbergs och Bonniers, som varit det men där pengarna förlorats som Dicksons, och doldisar som Söderbergs. Vissa förmögenheter är moderna skapelser som Stenbecks eller Perssons, andra har sedan länge upplösts, som Carnegies (ja, det finns kopplingar till såväl portern som det företag som ännu valsar runt i näringslivsdelen av tidningen). Vissa har varit extremt polymorfa, som den Axelssonska (eller kanske snarare den Ax:sonska), andra mer fokuserade, som Broströms.
Boken är svår att lägga ifrån sig. Anledningen kanske kan anas ovan: det är mycket namn, och dessutom många komplicerade manövrer, som trots att de när de skildras för det mesta framstår som någorlunda begriplig till slut glider in i varandra. Boken är indelad i fem perioder, och det är svårt att efter att ha lämnat Bonniers för ett femtiotal sidor sedan återkomma till dem i en senare tidsålder och komma ihåg exakt hur de förökats och vem som kontrollerar vilket maktbolag och vem i familjen Kempe det var som var osams med vem, i synnerhet om boken har fått vila ett tag.
Det är i vilket fall slående med vilka tveksamma medel de flesta förmögenheterna skapats, alltifrån 1800-talets baggböleri, över Wallenbergs skumma bankaffärer till Hugo Stenbecks nyttjande av sin ställning som finansadvokat för att själv ta över kontrollen till Perssons utpressning mot staten. Och så alla dessa skatteflykter: genom de tidigare nämnda stiftelserna, genom olika sätt att undvika utbetalningar, genom skumma företagskonstruktioner. Vill man bli stormrik och låta ens efterkommande förbli det är hänsyn inte något att rekommendera.
I händerna på någon mindre kapabel hade det troligen blivit betydligt svårare att uthärda, men det är ändå knappast Häggs mest lysande bok. Det är dock ändå ett stycke modern historia som på sitt sätt är väl så viktig som den om regeringsmakten.
Lämna ett svar