Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Göran Hägg’

I dessa dagar av rumpakademier och knytblusar kan det vara skönt att betänka att det absolut inte var så mycket bättre förr, att de utfall som görs av personer satta att verka för snille och smak trots allt är milda jämfört med vad som tidigare kunde försiggå. Kort sagt: det finns återigen en god ursäkt att sysselsätta sig med Strindberg, den här gången i form av Göran Häggs sista verk, Sanningen är alltid oförskämd.

Att skriva om Strindberg innebär nästan med nödvändighet att dels försöka utifrån vad man om man vill vara absolut strikt bör hänföra till fiktionen ändå plocka upp användbart material för en biografi, dels att när detta är gjort förklara hur i hela fridens namn den hjärna som producerat såväl historiskt råmaterial som litterär uttolkning av detta var konstituerad. Ingendera är någon lätt uppgift; i den förra kan dock biografen i alla fall känna sig någorlunda säker: även om man kommer till skilda slutsatser från andra finns det ändå tillräckligt mycket säkra uppgifter för att det hela inte skall bli mer än detaljfrågor.

Värre då med den andra, ty den sätter grundtonen för stora delar av Strindbergs liv, ungefär från vistelsen i Köpenhamn och fram till de absolut sista åren, då Strindbergsfejden tar över intresset helt. Vad skall man göra med paranoian i Inferno, och de anfall på vetenskapen som framkom från Antibarbarus till En blå bok? Är den misstänksamhet om faderskap som Fadren bygger på baserad på egna upplevelser, och är de rimliga? Lagercrantz framförde teorin att Strindberg i grunden var frisk, men att han experimenterade med sig själv och provade att anta alla dessa attityder för att få grundmaterial. Hägg tycks mer försiktig, men anger ett par olika förklaringar: alkoholism, där Strindberg tycks ha druckit hårt och länge, men aldrig så mycket att han helt upphörde att fungera, samt vad som får sägas vara lättare psykiska åkommor, obehagliga, men knappast vad som bör ses som fullfjädrad galenskap. Och så en viss egenhet i läggningen, där Strindberg inte tycktes ha några problem att erkänna sådant andra tiger med.

Jag vet inte om jag helt köper tolkningen, även om den har sina poänger: utfallen mot vetenskapen skall ha grundats i ett par episoder där han faktiskt haft rätt och etablissemanget fel, och sedan götts när naturvetenskapligt skolade vänner inte direkt slog ned på hans idéer utan av artighet och brist på insikt spelade med. Den övertro på sammanträffanden som Strindberg ibland uppvisar är ju också lätt att ledas in i; faktum är ju att ett av de underligaste av dem alla fick han själv aldrig kännedom om, nämligen att namnet på den japan som kremerar sig själv i Stora landsvägen skulle vara så kusligt välvalt – Hiroshima.

Nåväl, om inget helt banbrytande schema för att få fram metod i galenskapen ges så finns här andra poänger: sin vana trogen sammanfattar inte Hägg enbart de olika verken, utan recenserar dem och ger omdömen. Han försöker också säga något om det mesta, även ungdomsverk och mindre uppmärksammat material. Han står också för det mesta vid sitt objekts sida, även om han också påpekar när Strindberg gör en moraliskt antastlig figur, som i den tidiga antisemitismen, vid tarvligheter i äktenskapsupplösningarna och i hans ekonomiska oansvar. Hägg återger den samtida kritiken, och avfärdar vanligen den mest ovänliga (den som bland andra Warburg, Levertin och Wirsén regelmässigt stod för; av dessa får faktiskt Wirsén minst ovett, eftersom han trots sin oförmåga och mossighet i alla fall spelade någorlunda rent). Även om man inte gillar allt han gör, så är det svårt att inte fascineras.

Read Full Post »

Göran Hägg vill med Ett alldeles särskilt land öka kunskapen i Sverige om den moderna staten Italien, vilken annars torde bestå av något vagt intryck av Garibaldi, fascism under Mussolini, politiskt kaos, Berlusconi, och så valda delar kultur – mat, fotboll, maffia, modersfixering och smörsångare (inget ont menat med detta; ungefär lika skissartad torde kunskapen vara om de flesta lite större västländer som inte antingen ligger alldeles intill Sverige eller är engelsktalande).

I vilket fall, Hägg har skrivit sin vanliga typ av populärhistoria med betoning på kulturella fenomen, upplivande anekdoter och egna funderingar över mentalitet. Som vanligt är det också högst läsbart, allmänbildande, men kanske inte helt pålitligt om man skulle granska alla detaljer.

Man får lära sig en hel del om den italienska politiska traditionen, sedan länge byggd i hög grad på opportunism och personlig vinning, oheliga allianser och makt framför ideologi (Berlusconi är unik främst såtillvida att han inte tog sig fram via etablerade partier, och för att hans personliga intresse varit så lätt att se). Liksom den märkliga polisiära diton, med ett flertal semimilitära poliskårer och underligt domstolsväsende. Eller de alltid dåligt ledda italienska arméerna (det gycklas ofta med Frankrikes insatser på området. Om dessa kan man säga vad man vill (jag brukar framhålla att Danmark har ett ännu uslare facit), men Frankrike har i alla fall lyckats kompensera genom goda allianser; Italien har för det mesta stått för misslyckanden även där).

Rent politiskt är det väl historien om enandet som är mest oförtjänt okänd, och Mussolinis verksamhet fram till dess han började umgås med andra diktatorer som är mest intressant. Det moras som Italiensk politik varit under kalla kriget, där en pansik skräck för att låta det stora kommunistpartiet komma till makten ledde till de mest förskräckande turer, tjänar dock mest som avskräckande exempel.

Man vet vad man får med Hägg. Ämnet spelar ingen större roll: gillar man hans sätt att skriva så kan man läsa det mesta han skriver om. Så också med Italien.

Read Full Post »

Göran Hägg, möjligen den ende som kan tävla med Dick Harrison i bokproduktion, har i sitt senaste verk Svenska förmögenheter tagit sig för att skildra några av de stora ansamlingar pengar som skapats i Sverige, enkannerligen de som ärvts (eller i alla fall håller på och överförs till en yngre generation, som i fallet Kamprad), och som dessutom skapats genom modernt företagande (diverse adelsmäns hopkrigade godskomplex finns alltså inte med, även om några av personerna som skildrats var verksamma så tidigt att de adlades och en av förmögenheterna hade en adlig pengasamling som grundplåt).

Eller, pengar och pengar; snarare är det väl de familjer som kontrollerat dem (observera ordvalet: en mycket vanlig åtgärd för att slippa undan diverse bekymmersamma arvsförordningar och liknande har varit att sätta in dem i stiftelser som man på olika sätt dominerat). Det är både familjer som är extremt välkända, som Wallenbergs och Bonniers, som varit det men där pengarna förlorats som Dicksons, och doldisar som Söderbergs. Vissa förmögenheter är moderna skapelser som Stenbecks eller Perssons, andra har sedan länge upplösts, som Carnegies (ja, det finns kopplingar till såväl portern som det företag som ännu valsar runt i näringslivsdelen av tidningen). Vissa har varit extremt polymorfa, som den Axelssonska (eller kanske snarare den Ax:sonska), andra mer fokuserade, som Broströms.

Boken är svår att lägga ifrån sig. Anledningen kanske kan anas ovan: det är mycket namn, och dessutom många komplicerade manövrer, som trots att de när de skildras för det mesta framstår som någorlunda begriplig till slut glider in i varandra. Boken är indelad i fem perioder, och det är svårt att efter att ha lämnat Bonniers för ett femtiotal sidor sedan återkomma till dem i en senare tidsålder och komma ihåg exakt hur de förökats och vem som kontrollerar vilket maktbolag och vem i familjen Kempe det var som var osams med vem, i synnerhet om boken har fått vila ett tag.

Det är i vilket fall slående med vilka tveksamma medel de flesta förmögenheterna skapats, alltifrån 1800-talets baggböleri, över Wallenbergs skumma bankaffärer till Hugo Stenbecks nyttjande av sin ställning som finansadvokat för att själv ta över kontrollen till Perssons utpressning mot staten. Och så alla dessa skatteflykter: genom de  tidigare nämnda stiftelserna, genom olika sätt att undvika utbetalningar, genom skumma företagskonstruktioner. Vill man bli stormrik och låta ens efterkommande förbli det är hänsyn inte något att rekommendera.

I händerna på någon mindre kapabel hade det troligen blivit betydligt svårare att uthärda, men det är ändå knappast Häggs mest lysande bok. Det är dock ändå ett stycke modern historia som på sitt sätt är väl så viktig som den om regeringsmakten.

Read Full Post »

Jag har ganska exakt noll erfarenhet av den tid Göran Hägg skildrar i Välfärdsåren: den mellan andra världskrigets slut och Palmemordet, när Sverige var världens mest jämlika, demokratiska land, det land som troligen kommit närmast att komma närmast den socialistiska drömmen utan att kompromissa med de mänskliga rättigheterna.

Det är sagan om landet som socialdemokratin byggde, där borgerligheten var precis så stark att den var ett potentiellt hot men inte kunde ta makten förrän centerpartiet vann röster mot kärnkraften och sedan svek sina löften, landet med så progressiva skatter och flack löneskala att skillnaden mellan vad postkassörskorna och generaldirektören för postverket fick i näven troligen var mindre än vad kassörskorna faktiskt fick.

Sedan fanns det naturligtvis galenskaper. Människorna i början på 70-talet verkar ha fått ett hårt kollektivt slag i huvudet – och nu talar jag inte om allmänna vänsterflummerier och hyllanden av diverse massmördande kommunistledare, utan om vad som tydligen var de i alla fall officiella åsikterna i sexualfrågor, men som jag förut inte hade riktigt anat. Allt skulle vara tillåtet, och då menar jag allt: blotteri, incest, pedofili. En statlig utredning föreslog i princip att sådant skulle avkriminaliseras, samt att straffen för våldtäkt skulle sänkas (SOU 1976:9).

Men för det mesta verkar annars Välfärdssverige ha varit ett gott land att leva i. Hägg berättar inte bara om politik, utan kultur, sport, familjeliv, skola och annat som normalt inte ses i historieböckerna. Huruvida allt stämmer kan kanske ifrågasättas, men inte den medryckande stilen eller den undran man känner inför vad som trots allt en gång åstadkoms av socialdemokraterna.

Read Full Post »

Villa jag skriva en kortrecension av Göran Häggs Gud i Sverige hade det varit lätt: det är ganska precis vad man kan förvänta sig av hans tidigare produktion. Flyhänt berättat, ibland lite besserwisseraktigt, med respekt för äkta tro och brännmärkning av nutida biskopar och andra som tycks helt ha övergivit den protestantism som en gång var så förkvävande till förmån för en ljum andlighet och någon sorts vilja att stå upp för mänskliga rättigheter. Häggs tro på att en formulering som en gång fungerat kommer göra det igen står dessutom orubbad.

Programmet i fråga är att skildra den svenska religiositeten, ungefär från Ansgar till Knutbyborna. Inledningskapitlet handlar om den hedna religionen, och sedan blir det mestadels kristet fram till de senaste årens större grupper av invandrare med annan tro. I korthet kan väl historien tecknas som att den välorganiserade katolska kyrkan vinner över hedendomen, behåller makten medeltiden igenom varefter Gustav Vasa inför protestantismen för att få plundra kyrkorna. Sedan gör Karl IX den mosaiska lagen till världslig lag, kyrkan blir en sorts statspolis av sällsport effektivt slag, men råkar ut för röta under 1700-talet och vissnar därifrån uppifrån till en följd av diverse kompromisser i trosfrågor till dess i stort sett inget av den forna tron återstår.

Interfolierat med denna övergripande skildring finns dels diverse avvikande grupper (från 1700-talet och framåt), dels skildringar av diverse enskilda personers tro, i den mån den bevarats genom dessas skrifter: dels personer som finner nöje i tanken på en nitälskande och en straffande Gud som Heliga Birgitta, Linné och Strindberg, dels diverse mer teologiskt intresseranta tänkare som Swedenborg, Schartau och Pethrus. Och så förstås de som tycks ha trott mer på kyrkan än kristendomen.

Hägg förklarar sig i förordet som ateist, om än med respekt för äkta troende och de för en utomstående kanske lite underliga uttryck deras tro tar sig, naturligtvis inom rimliga gränser. I boken yttrar det sig oftast som ett försök till uppvärdering av genuina trosyttringar, och förtjusta angrepp på diverse intellektuella oredligheter i Ingemar Hedenius efterföljd. Att han är intresserad av Italien och talar språket framkommer lite då och då; möjligen kan detta också kopplas till den allmänt positiva bilden han har av katolska kyrkan (som haft enklare än protestantiska samfund att hantera diverse naturvetenskapliga upptäckter och därför inte hamnat i valet mellan att offra allt deras tro bygger på eller hamna i uppenbar opposition mot vetenskapen). På det hela taget verkar dock inte finnas något outtalat tyckande: när Hägg tycker illa om något visar han det.

Huruvida Gud i Sverige är en i allom rättvisande bild av svensk religiositet genom tiderna är jag inte person att svara på, men den är om inte annat mycket underhållande. Rekommenderas.

Read Full Post »

I dessa dagar kan det vara värt att reflektera lite över vad det innebär att vara svensk. Att det inte har mycket med färgen på diverse kroppsdelar att göra är klart, ej heller att det nödvändigtvis betyder samma sak för olika människor. Men nog måste det finnas mer än bara vanan att supa sig full på vissa av årets dagar och talande av ett litet språk med många vokalljud?

Göran Hägg försöker i Svenskhetens historia i alla fall reda ut hur svenskarnas självbild formats. Eller, han skulle ha försökt att göra det om det inte kom en sån massa annat i vägen som han också måste berätta om, vilket gör att boken i mångt och mycket blir en slags allmänhistoria med fokus på kultur: det skall berättas om hedendom och Gustav Vasa, stormaktskrig och riksdagar, skalder och träpatroner, socialdemokrater och barnböcker, vilket till slut gör att det blir ganska luddigt; de enda trådar som verkar någorlunda konstant är den starka och effektiva byråkratin (eller kanske snarare offentliga sektorn) och den svenska viljan till samförstånd. Möjligen också att det vi anser vara typiskt svenskt ofta är yngre än vi tror, och dessutom ofta kommit utifrån. Troligen skulle ett annat upplägg än det tämligen kronologiska ha gjort mycket för att föra fram teserna: om exempelvis den svenska poesin och sången fått ett eget kapitel hade det tydligare gått att se hur den växte fram.

Om vi således istället för historia om den svenska mentaliteten betraktar det som allmänhistoria, hur står den sig då? Tja, sisådär: det går otvivelaktigt att hitta felaktigheter som när Hägg hyllar Urban Hjärne som den som fick slut på häxprocesserna och tvivelaktigheter som vid betygsättandet av svenska kungar – de enda som kommer någorlunda väl undan är Karl XIV Johan samt lite mer överraskande Johan III, mest för att närmaste jämförelsepunkterna är hans bröder.

Även om man således kan kritisera den för mycket är den dock bra nog som översikt och när den håller sig till Häggs eget ämne, litteraturhistorian. Flyhänt och rappt skrivet är det, mycket material täcks, och det är aldrig tråkig läsning, även om tillförlitligheten kanske inte alltid är den bästa.

Read Full Post »

Det sägs om Hitler att om han av någon anledning skulle trillat av pinn innan han hann begå någon av sina tidiga dumheter (säg Kristallnatten) så hade han inte blivit ihågkommen som en blodtörstig galning utan som en stor statsman. Man kan tycka vad man vill om den saken (Mein kampf är trots allt tämligen explicit med vad han ville göra), men ungefär detsamma kan med betydligt större fog sägas om Mussolini: hade han bara sett till att dö före han blandade sig in i spanska inbördeskriget, eller ännu hellre hållit sig utanför och sedan avhållit sig från att sluta förband med den av honom föraktade Hitler, så hade han förmodligen kunnat se fram emot ett så gott omdöme som någon envåldshärskare kan tänka sig. Det är i alla fall det intryck man får när man läser Göran Häggs Mussolini: en studie i makt.

Hägg visar nämligen hur fascistregimen i det stora hela var förhållandevis legitim, förhållandevis oblodig, och fram till de europeiska krigen (undantaget erövringen av Albanien, som å andra sidan knappast kan sorteras in under detta begrepp), omåttligt populär: även om fascisterna förvisso hade stridit med kommunister och fackföreningsföreträdare var de enligt Hägg busar, inte mördare, och Mussolinis väg till den totala makten kantades »bara« av ett lik samt en sönderslagen krigshjälte. När han väl hade den visade han sig ovanligt mild; likt Caesar avhöll han sig från att ta hämnd på gamla fiender.  Hans dåliga rykte vilar istället dels på de onödiga allianserna med den otacksamme och blodbesudlade Franco och den fanatiske men till en början lyckosamme Hitler, och i synnerhet den förrädarregim han sattes att leda efter att en omröstning bland fascisternas stora råd berövat honom makten i ett försök att rädda Italien ur kriget, ett försök som sedan stupade på att den nye regeringschefen var alltför sölig. I vilket fall, Mussolini deporterades ut på landsbygden, fångades upp av tyska trupper, och sattes att leda vad som är känt som Salòrepubliken: en tysk lydstat som till skillnad från det egentliga Italien anställde judeförföljelser och övergrepp på civilbefolkningen (mot den maktlöse Mussolinis vilja).

Hägg är på sitt vanliga berättarhumör: i inledningen klargör han att detta inte är ett akademiskt verk, utan folkbildning grundat på läsning av sådana. Det är skönt med författare som vågar skriva sådant. Annars är det mesta sig likt från andra av hans verk: en effektiv, lite slängig stil, omdömen grundade på egna betraktelser, avvikningar till saker som intresserar honom (till exempel litterära skildringar eller påvedömets historia). Likt det mesta av hans produktion gäller det att även om man inte skall tro att Häggs tolkningar alltid är okontroversiella så har man aldrig tråkigt när man tar del av dem. Mussolini: en studie i makt är knappast den definitiva skildringen av den italienske diktatorn, men om man inte har något emot eller rent av uppskattar Häggs stil så är det intressant läsning.

Read Full Post »

Livet sägs var för kort för dåliga böcker. När man läser Göran Häggs 1001 böcker du måste läsa innan du dör drabbas man lätt av misstanken att det kan vara för kort även för de bra böckerna. För trots att man som inte mer än lovligt pretentiös läsare troligen hunnit med en hel del av de som finns (jag gissar är att jag hunnit med sisådär hundra), så blir det ändå en genomsnittstakt på sisådär 1 i månaden som skall hinnas med i ett normallångt svenskt liv. Och då har man som svensk ändå fördelen jämfört med de som skall ta itu med den engelska, motsvarande, listan att man kan börja vid ganska tidiga år. Hägg har nämligen – till skillnad från den grupp som ansvarat för den engelska varianten – inte ryggat för någon genre, och kan således bland annat ståta med en ganska stor samling barnböcker.

Jag har förvisso inte läst den engelska varianten, men har sett urvalet, och på det hela taget får man vid en jämförelse intrycket av att Hägg är betydligt mindre fördomsfull i sitt urval, och har således med en hel del böcker enkom för att de är god underhållning. Å andra sidan slår något av hans personliga preferenser igenom; det är tydligt att han kan läsa på italienska och att han därför har tagit mer böcker därifrån än vad en annan författare skulle ha gjort, liksom att han är väldigt, väldigt förtjust i Hemingway och Oates (å andra sidan innehåller den engelska listan påfallande mycket Coetzee). Dessutom återkommer den Häggska latheten, och den som läst hans litteraturhistorier, eller för den delen hans Svenskhetens historia, kommer finna att en hel del formuleringar går igen. Till skillnad från den engelska utgåvan kan dock Hägg utsäga titeln på sitt verk utan att ha anledning att skämmas; den engelska utgåvan heter 1001 books… men innehåller ändå inget annat än romaner: Ett idiotiskt grepp som fullständigt saklöst stänger ute stora delar av världslitteraturen från tiden före år 1700, och en hel del läsvärt efteråt också. Fast å andra sidan: behöver man egentligen tipsas om att man  bör läsa Hamlet? Å tredje sidan: det intressantaste är kanske vad som inte kommit med. Jag förstår ärligt talat inte hur man med gott samvete kan utelämna Herodotos, eller varför Tage Danielsson skall representeras av just Postillan, i mitt tycke en jämförelsevis svag punkt i hans produktion.

Fast lite skall de kanske båda skämmas ändå, för det där med »måste läsa« skall nog tas med ett par ordentliga nypor salt. Jag tror inte någon av dem kommer att tycka att det egentligen är fel om boken bara leder till att man läser hundra av de böcker som listas. Eller tre. Och det är definitivt inte menat som någon form av kanon, utan snarare en hög rekommendationer.

Annars är Hägg även på känt maner ytterst tvärsäker på sin sak. Ibland förvånas man: han rekommenderar Frans G Bengtssons Karl XII:s levnad (om man förresten anser att jag är tjatig med Bengtsson så är Hägg det i än högre grad; han tycks vara den enda auktoritet på litteratur som av Hägg erkänns mer allmän kompetens och åberopas flitigt), och skriver något om hur Bengtsson är helt främmande för rasism. Ett synnerligen märkligt påstående, då tyvärr den största fläcken hos Bengtsson är just att han stundom lägger i dagen just åsikter i den riktningen, bland annat i just Karl XII:s levnad när han skriver om hur slavernas nationalkaraktär formats av skräcktillvaron i deras träsk, liksom i essän om Gobineau. På andra platser talas om hur Kipling »uppfann« de talande djuren, trots att sådant hade funnits åtminstone sedan Aisopos dagar!

Om nu det finns brister i analysen och liknande, hur är då boken när man jämför den med dess uppställda mål, att locka till läsning? Det finns, i mitt tycke, två legitima sätt att utvärdera detta på, baserade idén att boken skall ses som rekommendation, inte kanon. Det första är att jämföra rekommendeationer med redan lästa böcker, den andra är att se hur pass den lyckas locka till annan läsning. Vad gäller den första tycks den vara i stort sätt lyckad: Flera av de böcker som rekommenderats som jag läst har faktiskt varit bra läsupplevelser (undantag främst för den i mitt tycke tämligen tråkiga Kristin Lavransdotter). Med den andra lyckas den också väl: boken innehåller massor av böcker jag annars inte skulle ha hört talas om eller inte övervägt att prova på som jag nu vill ge en chans – någon gång. Det förvånansvärt breda urvalet (speciellt som det gjorts av en enda person) hjälper därvidlag – och gör dessutom att den som vill upprätta listor för att verkligen läsa allt detta kanske kommer att från början kunna kryssa för en del som den inte räknat med. Det kanske inte är en stor läsupplevelse i sig, men den kommer förhoppningsvis leda till sådana.

Read Full Post »

Nu har jag verkligen gått och spänt vagnen för hästen: istället för att recensera Praktisk retorik före Retorik idag, båda av Göran Hägg, har jag lyckats täcka det kompletterande verket före det grundläggande. Anledningen härtill är att jag tills nyligen endast ägde den förra, och hade lånat den senare av min syster. Nåväl, det är inget att göra åt saken; till verket.

Praktisk retorik är helt enkelt en lärobok i retorik, menad dels att ge insikt i ämnets praktiska användning och det teoretiserande som skett kring det. Således får man råd om hur man skall bygga upp talet, vad man får och inte får säga i vilka situationer, och hur man bäst agerar när man säger det. Det är ganska mycket att behandla, så även om det förekommer några exempel, så är det rätt sparsamt (mestadels Cicero, kryddat med ett par amerikanska presidenter). Den teoretiska biten består dels i att nämna de gamla romarnas termer och vad dessa stå för, samt att förklara att om man har en amerikansk lärobok i ämnet, så gör man bäst i att göra tvärtemot vad som står i den.

Invändningar? Tja, för det första kan man kanske ifrågasätta detta att det framställs som om predikan definitionsmässigt är tråkigt, ty förvisso är det inte enbart advokater som har haft nytta av sitt yrke när de gått över till att bedriva politik, utan även åtminstone vissa präster (främst då baptistpastorn Martin Luther King Jr.). Detta har förvisso inget att göra med rådens användbarhet, men det hade varit trevligt att läsa något om detta också.

Read Full Post »

Ett efter ett har den gamla antikens rön fått ge vika. Vissa av dem lever kvar, inom till exempel matematik eller historia, men knappast som helt oemotsägeliga sanningar (Euklides Elementa är således endast om man begränsar sig till okrökta plan). På ett område var dock greker och romare minst lika duktiga som dagens bästa, även om vissa yttre förutsättningar har ändrats: retoriken. Cicero skulle förmodligen inte haft några större problem att agera som advokat eller demagog idag (om han inte hade problem liknande Palmes »infama leende«, vill säga). Det är därför kanske inte fullt så motsägelsefullt som det kan verka när Cicero dyker upp i en bok av Göran Hägg med titeln Retorik idag. Boken är en uppföljare till en annan bok i samma ämne av samme författare med titeln Praktisk retorik, men är till skillnad från denna inte uppbyggd så mycket om hur man strukturerar ett tal generellt som om hur man hanterar olika typer av publik. Detta görs främst genom att exempel hämtas från olika talare: Cicero, Bill Clinton, George Bush (som tycks ha en hårt arbetande, skicklig stab av talskrivare). Här finns några oväntade, sorglustiga höjdpunkter, som Bushs installationstal där han förklarar att USA endast skall föra rättfärdiga krig som kan vinnas, något som idag klingar ganska ihåligt.

Annars är kanske den största behållningen just tipsen hur man skall bete sig i olika situationer (bröllop, när man skall föreläsa, och så vidare). Viktigast av dem kanske är påminnelsen om att en fråga en person tycker alla förnuftiga människor borde hålla med om kan för andra människor innehålla helt andra dimensioner (det går alltså inte att tro att det bara är att förklara för muslimerna hur dumt det är att inte äta en viss typ av kött, varefter de glatt kommer sätta sig ner och käka fläsk), och att glömma detta i princip innebär att debatten är förlorad från början, eftersom det endast sällan är förnuftsskäl som står mellan en person och dennes accepterande av ens egna teser.

Det enda som egentligen kan anföras på minuskontot är att det hela är något kort (man får ut ett par timmars läsning av det) och att de exempel som ges ibland tar överhand, så att det blir mer intressant att läsa om hur korkad Bosse Ringholm framstår än att förstå exakt varför.

Read Full Post »

Older Posts »