I min ägo har jag en volym med Kiplings samlade verser. Jag köpte den på en bokmässa för sisådär åtta år sedan, läste en 80 sidor, och gav sedan upp när jag insåg att min engelska inte räckte. Detta i synnerhet som Kipling använder mycket av sådan där anglo-indisk vokabulär som lätt travesteras, och även om dessa ord förklaras, så gör de det endast en gång.
Nu har jag i alla fall tänkt försöka igen, och då med boken tagen i åtta portioner: Wordsworthutgåvan har inte gjort någonsomhelst egen uppdening av materialet, inte ens i de samlingar som kom ut under författarens egen livstid, så där har jag ingen hjälp utan tänker använda sidantalet.
De första hundra sidorna har i alla fall påmint mig om ett par saker: för det första vilken begåvning han är i fråga om versen. Det är takt och rim och inrim, för det mesta dessutom lätt att följa med i (när man väl förstår orden). För det andra hur påfallande ofta dikterna är noveller satta i vers: unga soldater som kommer upp sig genom vacker sångröst, en ung man som sitter och väljer mellan kärleken till cigarrer och den till en kvinna, ett kompani indier som hämnas sin vita officers död. För det tredje hur mördande tråkig han kan vara: den längst dikten hittills tar formen av en vicekung av Indiens överlämning till sin efterträdande, och för den som inte är insatt i det sena artonhundratalets indiska administration så finns inte mycket att glädjas år.
Nåja, smärtan går snart över, och resterande bitar är fullt läsbara.
Lämna ett svar