För nöjes skull

Så var då alla 850 sidor Kiplingvers genomlästa. Av dessa kan kanske halvannat tjog beskrivas som riktigt bra, något dussin som obehagliga, ett halvt gross som tråkiga och resten som mer eller mindre förglömliga. Inget ont menat med detta: undantaget de obehagliga torde resultatet bli liknande för vilken god men inte fantastisk poet som helst, som inte på något sätt fått hjälp av den stora glömskan att framstå i bättre (eller sämre) dager.

Kiplings främsta ämne fanns även bland det sista dryga hundradet dikter: han är förvisso inte riktigt den typ av poet som med stora ord förklarar sitt eget lands absoluta företräde, men det finns ändå mycket av patriotism, konservatism och vilja att inte låta offren ha skett för bara för att imperiet ändå skall gå förlorat, och att inte visa sig svag, som i »Dane-Geld«.

Samtidigt finns ändå en världstillvändhet; »We and They« är en enda övning att ställa sig i någon annans skor och se att det finns mer än ett sätt att se på världen, och att det egna inte nödvändigtvis är bättre. tyvärr förtas effekten något av att man just innan läst en klart rasistisk dikt om romer.

Mer ogrumlad är då glädjen över hyllningen till Jane Austen, vilket kanske inte är den första författare man skulle vänta sig att Kipling skulle vara förtjust i. Den motsäger också i viss mån Kiplings rykte om en krigspoet (även om den skrevs i samband med en novell om en grupp män i en skyttegrav): riktigare vore för övrigt att kalla honom en soldatpoet, för det är manskapet och dess offer han främst intresseras av, inte generaler och befälhavare.

Read Full Post »

Sjunde dryga hundradet Kipling liknade i mycket det sjätte: strövers, en del med historiskt innehåll, en del med kopplingar till hans prosa. Något färre riktigt intressanta saker den här gången, men i alla fall några.

Först och främst epigrafen till »Elefantens barn«, om författarens sex hederliga tjänare. I alla fall första strofen förtjänar att citeras:

I keep six honest serving-men
(They taught me all I knew);
Their names are What and Why and When
And How and Where and Who.
I send them over land and sea,
I send them east and west;
But after they have worked for me,
I give them all a rest.

Annars finns ett par försök att skriva utdrag ur draman på blankvers, vilket inte är Kiplings styrka, även om hans Shakespeare-gröt kan vara rätt rolig, i synnerhet hans parodier på lärda kommentarer. Just den ingår också i ett försök att dikta om bilar(!) på olika tidigare skalders sätt. Inte heller det projektet är helt lyckat, fast det kan bara vara jag som inte är kunnig nog att se parodin.

Read Full Post »

Sjätte hundradet Kipling bjöd inte på något särskilt enastående: det är strövers, en del använda som epigrafer för kapitel i hans böcker, en del om diverse historiska ämnen. Läsligt, men vanligen inte särskilt spännande.

Ett par stod dock ut: »The Children«, om hur de äldre generationerna sände sina barn ut i krig och fick uppleva sanningen i Herodotus ord om vem som begraver vem i krig, och att det inte går att göra sådant ogjort. »Our fathers of old« handlar om hur lätt det är att hylla nedärvd kunskap, men också hur värdelös den oftast är, och hur man därför kan glömma att ens förfäder kanske hade annat som man kan avundas dem.

Slutligen handlar »If–« om en massa saker som en karl skall kunna. Det är förvisso ett kraftfullt ideal som målas upp, men inte otrevligt; man skall kunna stp för det man gjort och stå ut med vad omvärlden gör, man skall kunna förlora allt, man skall vara någon att räkna med men inte självräknad. Lite av stoisk filosofi sammanfattad på en sida. Sämre ideal kan man hitta.

Read Full Post »

Femte hundradet Kipling visade sig i mångt och mycket handla om soldater. Detta skulle kunna vara helt omöjlig läsning, men det visar sig faktiskt vara ett av de bättre partierna: Kiplings mannar må dricka, hållas med kvinnor och slåss, men de ger inte mycket möjlighet för direkt imperialistiska eller rasistiska uttryck.

Snarare tvärtom.

Här finner man bland annat den ofta citerade, vackra »Mandalay«, om den brittiske soldat som längtar tillbaks till staden, templet och flickan:

By the old Moulmein Pagoda, lookin’ eastward to the sea,
There’s a Burma girl a-settin’, and I know she thinks o’ me;
For the wind is in the palm-trees, and the temple-bells they say:
”Come you back, you British soldier; come you back to Mandalay!”

Det är ett vanligt tema; även om det mot slutet finns ett par saker som också framhåller Englands förträfflighet så är det betydligt vanligare med redogörelser för brittiska soldater som kommer ut, ser världen, och finner det omöjligt att återvända hem: av längtan till andra platser, eller till och med tillbaks in i armén.

Det finns också en hel del saker som uttrycker uppskattning för de fiender britterna slåss mot, förvisso främst boerna i Sydafrika, men ändå: det finns egentligen ingen demonisering av fienden.

Skall man ifrågasätta så är det väl snarare om inte livet i armén, trots de fläckar som ändå tuschas ut, ändå inte framstår som lite väl idealiskt, som kanske något för manligt fostrande. Med tanke på vad man kan hitta för tankeinnehåll i annan av Kiplings vers är detta dock snarast en petitess.

Read Full Post »

Fjärde hundradet sidor av Kipling är nog det mest motsägelsefulla hittills. Här hittade jag två av hans mer kända dikter, sådana där som satt sig fast på engelska språket och fått ordspråksstatus: »The female of the species« och »The white man’s burden«. Den förra skulle kräva en utförlig analys för att peka på alla sätt som den reducerar kvinnor till oresonabla, illsinta kreatur, men det är den senare som blivit emblematisk.

För här är det inte bara imperialismen som titeln tydligt pekar på som är ett problem, utan även den rasism som inte är långt bort och som här är explicit med dess »nyfångna, sura folk, hälften djävlar och hälften barn«. Lika illa kan man läsa »The legends of evil«, om apor som klättrar ner ur träden, fångas in av lantmän och får svansen avklippt och sedan tvingas slava – vad fan skall man tro den att handla om?

Samtidigt finns det ju något i den vite mannens börda som Kipling har en känsla för och som kanske inte är ett helt och hållet osympatiskt drag: han kan inte se imperialismen som ett ekonomiskt företag, utan som en slags civilisationens plikt att sprida sig själv (ett tänkesätt som fortfarande finns, även om de acceptabla arbetssätten ändrats). Och plikt, i synnerhet otacksam sådan, är ett tema han kan. »Tommy Atkins«, om den vanliga soldaten som i vardagslag hånas men som hyllas när kulorna viner (och i synnerhet hedras kollektivt), är bra, och har något att säga än idag.

Och för att komplicera bilden av rasisten ytterligare finns också »Gunga Din«, om den indiske vattenbärare som körs med och får stryk av regementet, men som till slut ändå offrar sitt eget liv för att rädda berättarens. Det är Kipling när han är som allra bäst.

Read Full Post »

Tredje etappen med Kipling. Nu är han tillbaka i öst, med en del vers som handlar om österländska figurer snarare än västerlänningar där. Samt en hel del annat.

Den gillade bäst var nog dock en av de första, »The last of the light brigade«, om hur dessa veteraner trots att de av lord Tennyson utmålats som hjältar i en dikt som lästes av snart alla brittiska skolbarn ändå levde i armod (att den föreslagna lösningen sedan tycks vara insamlingar istället för vettiga allmänna villkor är dock en mindre fläck).

Här finns också ett stycke text som vanligen citeras tvärtemot vad som i dikten som följer skildras: Väst må vara väst, och öst öst, men hos Kipling mötas de, till synes med ömsesidig uppskattning och viss respekt. Kulturerna må vara skilda, men österlänningarna är långt från ett gäng hopplösa skurkar och lättingar av sin natur (är de det så finns det också sådana västerlänningar). Att den västerländska kulturen, i synnerhet vad gäller materiella ting ses som överlägsen är självklart, men blicken är imperialistens, inte rasistens eller ens missionärens.

Bra vers, likafullt, och mer levande än de till sjöss.

Read Full Post »

Den andra etappen genom Kipling togs mestadels per båt; många av dikterna har marint tema, och hör vanligen till epiken.

Nu förstår jag nog ungefär hur besökarna på de sittningar där jag envisades med att sjung »Briggen Blue Bird« kände sig: dikterna är långa, å så långa, och när man kommit dem igenom undrar man om det riktigt var värt alla dessa ord: Taube har i alla fall kravet att hans verk skall gå att sjunga igenom på ett par minuter, men här finns inga hinder för att bre ut sig om ett litet sjöslag mellan tjuvjägare ute efter säl i Barents hav, eller en skotsk maskinchef, eller vad det nu må vara.

Tekniskt finns det återigen lite att säga, men återigen så finns det något viktigare hos Taube som gör honom klart överlägsen: humor. Kiplings vers tar bara slut, och man ställs undrande varför han tyckt detta mödan värt att skriva.

Read Full Post »

I min ägo har jag en volym med Kiplings samlade verser. Jag köpte den på en bokmässa för sisådär åtta år sedan, läste en 80 sidor, och gav sedan upp när jag insåg att min engelska inte räckte. Detta i synnerhet som Kipling använder mycket av sådan där anglo-indisk vokabulär som lätt travesteras, och även om dessa ord förklaras, så gör de det endast en gång.

Nu har jag i alla fall tänkt försöka igen, och då med boken tagen i åtta portioner: Wordsworthutgåvan har inte gjort någonsomhelst egen uppdening av materialet, inte ens i de samlingar som kom ut under författarens egen livstid, så där har jag ingen hjälp utan tänker använda sidantalet.

De första hundra sidorna har i alla fall påmint mig om ett par saker: för det första vilken begåvning han är i fråga om versen. Det är takt och rim och inrim, för det mesta dessutom lätt att följa med i (när man väl förstår orden). För det andra hur påfallande ofta dikterna är noveller satta i vers: unga soldater som kommer upp sig genom vacker sångröst, en ung man som sitter och väljer mellan kärleken till cigarrer och den till en kvinna, ett kompani indier som hämnas sin vita officers död. För det tredje hur mördande tråkig han kan vara: den längst dikten hittills tar formen av en vicekung av Indiens överlämning till sin efterträdande, och för den som inte är insatt i det sena artonhundratalets indiska administration så finns inte mycket att glädjas år.

Nåja, smärtan går snart över, och resterande bitar är fullt läsbara.

Read Full Post »