I genren humor är nog Fridas visor (den bok jag har med titeln omfattar hela Fridas bok och delar av Fridas andra bok) det snällaste man kan tänka sig: Birger Sjöberg driver visserligen med småstaden och dess innevånare, däribland berättarpersonen, ett butiksbiträde som läser Nordisk familjebok, fantiserar sig bort ibland och svärmar med sekreteraren Frida, men det är så snällt så det knappt märks – speciellt idag, när allt täckts av en förlåtande patina.
Ibland syns visserligen de pekorala inslagen, men i regel är det snarast den omskurna världen i den lilla staden och drömmen om världen utanför som sätts under ett vänligt förstående ljus. Humorn är av den milt överseende typen, den man känner inför väldigt unga människor som man är säker på kan få leva med sin oskyldiga syn på världen ogrumlad under lång tid framåt. Visst hoppar en svartsjuk demon tillfälligt fram när Frida får hjälp med en kappa, men överlag tycks livet harmoniskt.
Faktum är snarast att utan den milda ironin skulle det hela nog blivit väl mjäkigt och snällt. Frida och kaveljeren är goda människor, och sådana är överlag inte de mest spännande när de inte har några större problem att tampas med. Här lämnar man dem med ett lätt leende på läpparna.
Lämna ett svar